Quintessenz
To the Gallows

Till galgen släpar jag enmansprojektet Quintessenz som bjuder på sitt andra album med det fyndiga namnet till galgen där han hängs och projektet somnar in, för gott. Önsketänkande kanske. Det handlar om enmanssvartmetall, sådant brukar väldigt sällan tilltala och i fallet Quintessenz är det ”business as usual” vilket betyder ungefär att galgen känns som ett tilltalande alterntiv.

Så illa är det väl inte men det är inte ett schysst album. Produktionen känns billig och sången tråkig, låtmaterialet bjuder inte direkt på vare sig överraskningar eller hits även om jag tycker att avslutningen faktiskt höjer mitt intryck en del. Men trots denna fina avslutning tycker jag att det 48 minuter långa albumet känns för långt och innehåller alldeles för lite av intresse.

Det känns lite billigt, det känns tomt och kraftslöst, lamt och trött. Jag tycker inte att Genözider riktigt lyckas, det finns några kul inslag men albumet gör på det hela taget ingenting för mig. Det känns lite som en relik från svunna tider utan riktig själ och liv, ungefär som något någon hittat i en gammal kartong på vinden och sedan kopierat för att sälja som något nytt.

Jag säger väl inte att det är skräp och att jag skulle vilja slänga upp herrn bakom projektet i galgen men skivan hör hemma där. Den är visserligen inte urusel och helt utan förtjänster men det är svårt att hitta något som känns lika ointressant och intetsägande – absolut ingen fullträff.

HHHHHHH