Low Flying Hawks
Genkaku

I kikarsiktet har jag denna dag lågt flygande hökar, så det är bäst att ni duckar ifall jag missar målet. Med ett omslag som känns som det är både upp och ned och har baksidan framåt bjuder de onekligen på en intressant infallsvinkel, det kommer dessutom i en uppsjö av flotta vinylutgåvor för den som gillar sådant. Det är bandet andra album och det hamnar i en hallucinatorisk eller illusion för den som lyssnar, doom, sludge, och allt vad det brukar kallas, drone såg jag också som beteckning. Diverse annat kan man säkert också använda för att genrebenämna detta album som börjar med ett leende.

Det är de där genrerna jag tog upp, tungt och i ett tempo som oftare släpar sig fram än är furiöst snabbt. Sången är diffust drömskt och känns som ett bakgrundselement snarare än något som tar plats i förgrunden likt mången annan musik, det är onekligen en intressant infallsvinkel som passar musiken som drivs fram av tunga ganska monotona melodier. Det är ett album som är ganska lätt att förlora greppet om och det passerar ofta snabbt förbi när man lyssnar, ibland utan att man riktigt noterat vad som hänt eftersom albumet är ganska strömlinjeformat och inte speciellt varierat eller dynamiskt, vilket förstås är ganska typiskt för musik i denna genre. Produktionen är definitivt väl passande för den musiken hökarna bjuder på och det blir lite av en audiell illusion för mig som lyssnare.

Ett snyggt framfört album med riktigt vass atmosfär och jag gillar hur de lugnt och metodiskt bygger låtarna och även att de har kul låttitlar även om det är svårt att riktigt följa med och hålla intresset uppe hela tiden. Jag tycker att albumet är bra, speciellt tack vare atmosfären det har att erbjuda. Men även om det är bra så saknar jag något och har noterat att jag väldigt många gånger spelat igenom albumet och sedan helt missat att jag ens lyssnat på det och det tog många genomspelningar för att ens kunna beskriva albumet ens i genreformat. Kanske att de skulle ha försökt med en och annan låt eller låtsekvens som fångar mig som lyssnare, griper tag om kragen och håller kvar intresset som nu alltför enkelt vandrar iväg till andra saker, nu medan jag lyssnade på albumet och forskade lite på internet hittade jag en intressant artikel om Final Fantasy VIII som fick mig att helt missa de sista låtarna på albumet – så enkelt är det att medvetandet drar sig i andra riktningar.

Förutom svårigheten att hålla fast lyssnaren tycker jag dock att bandet lyckas väl med sitt musikaliska värv, de bjuder bra melodier, bra djup och skön känsla. Det är ett album som genrens fans definitivt ska titta närmare på, den som normalt lyssnar på den här typen av musik har garanterat ett bra utbyte av detta album. Avslutningsvis kan jag väl konstatera att den tilltalande illusionen rämnar lite för enkelt och kvar blir ett album med mycket yta och ganska lite substans – det känns som att detta bra album hade kunnat vara betydligt bättre utan att ändra alltför mycket, och med det lämnar jag denna hallucination för andra illusioner.

HHHHHHH