Klabautamann
Smaragd

Klabautamann är ett alternativt sätt att skriva Klabautermann som är någon form av troll som förutspår skeppsvrak, det lär väl vara någon tysk grej antar jag. Det är ett lustigt namn på ett band, vilket förstås inte är ovanligt och den nautiska känslan framkommer också på det flotta skivomslaget. Hade den kommit på vinyl hade det varit ett väldigt frestande album enbart på grund av omslaget, men det handlar om en tysk duo som beskrivs som progressive black metal. Det är deras femte album och de har en historia som sträcker sig så långt tillbaka som till det förra millenniet, men det kanske är nu man som jag för första gången ska utsätta sig för dem då pressinformationen talar om att de för första gången i sin historia låter klarsång spela en avgörande roll i deras musik.

Progressiv svartmetall enligt pressinformationen, progressiv extremmetall kanske jag skulle kalla det, eller bara progressiv metall med lite inslag av svartmetall och sådana grejer. Varierat, hyfsat fantasifullt och finurligt är hur man kan beskriva det, från atmosfäriskt och lugnt till svartmetall – så kan man nog beskriva det. Ljudbilden är snygg och melodiös, klarsången är riktigt fin, och vi får till och med lite kvinnlig sång. Däremot är väl inte svartmetallsången den mest intressanta jag hört, den låter väl som svartmetallsång gör i allmänhet. Det är en 53 minuter lång historia uppdelad i tio spår som visar upp stark variation och är underhållande från start till mål, och den känns inte speciellt lång trots att den är över femtio minuter lång i den extrema genren. Det är en riktigt imponerande produktion där avslutningen är alldeles briljant, definitivt mer glänsande än en smaragd.

Det är inte ofta jag tilltalas av den svarta metallen, även om den här kanske är mest svart på pappret. Det är en ganska fräsch historia och inte alls lika förutsägbar som det mesta som släpps i musikvärlden idag. Det enda jag egentligen kan anmärka på är att en del av svartmetallbitarna känns lite tråkiga och standardiserat fantasilösa, men förutom det får vi både fantasifull och imponerande musik. Riktigt bra som jag redan nämnt, och då speciellt det avslutande som har kvinnosång och dessutom är grymt bra – så det avslutas på det absolut bästa sättet man kan tänka sig. Och det finns ju faktiskt inte så många bättre sätt att göra det på om man villa skapa ett album som gör ett avtryck, en bra avslutning är definitivt ett effektivt sätt om man vill att en lyssnare, eller recensent, ska minnas albumet efter dess slut.

Klabautamanns nya album ska definitivt applåderas, de vågar göra lite finurliga grejer och de vågar göra saker som inte är så vanligt – det är alltid kul med musik som känns fräsch. Och när den sedan är bra blir det förstås än bättre, och detta är definitivt ett album jag kan rekommendera att ni tittar närmare på. Smaragd är kort och gott ett både snyggt och bra album.

HHHHHHH