Henry Kane
Den Förstörda Människans Rike

Henry Kane, låter ondskefullt. Den Förstörda Människans Rike, det låter som att det skulle framföras på svenska – det ser ut som kanske jag ska skriva eftersom man inte kan höra ord. Dödsmetall/Crust påstår skivbolaget och de har säkert rätt, grindcore är väl en annan etikett man kan sätta på det. Det är ett enmansprojekt detta rike för förstörda människor och man kan nog enkelt konstatera att förstörda människor är målgruppen.

Det är argt, skramligt, vråligt och mörkt. Inte mycket melodi utan mest råhet i ett furiöst tempo och sång från helvetet. Det är vad vi får. Och låtarna smälter mest ihop och jag måste tillstå att jag blev ganska förvånad att läsa att albumet faktiskt innehöll femton spår eftersom det kändes mest som ett enda långt spår.

Ett jobbigt spår att ta sig igenom dessutom. Jag tycker faktiskt inte att det är ett album som har något intressant att erbjuda. Ren brutalitet har ofta en tendens att låta som oplanerat oväsen, precis som är fallet med detta album. Nej, det är inte ett album som gör något för mig, det finns och det låter mycket – de som gillar skrammel och sådant uppskattar säkert även detta album för det skiljer sig inte mycket från annan liknande musik jag hört.

Ärligt talat känner jag mig som en förstörd människa efter att jag lyssnat på Den förstörda människans rike så det kanske trots allt är ett album som lyckats.

HHHHHHH