Darkfall
At the End of Times

Österrikes Darkfall tar oss till tidernas slut på sin sjätte fullängdare, ett album med spännande omslag – det ser dramatiskt ut. Och det är ett album som jag sett blandade reaktioner på när jag efterforskat det, en recensent sågade det medan en annan tokhyllade det – personligen tycker jag nog ändå att sanningen ligger någonstans mitt emellan sågningen och hyllningen för detta nya album från bandet som väcktes till liv 1995. Det sägs att de skapade sensation med sina första två album som släpptes i slutet av nittiotalet, sedan dess har det blivit ett par album till – det senaste 2013 som återsläpptes tidigare i år och nu har de nått tidernas ände.

Thrashig melodöds är ett sätt att beskriva österrikarnas musik, tio spår erbjuds på albumet och det handlar stilistiskt om lite tyngre och aggressivare melodiös dödsmetall. Speciellt den vokala insatsen är ganska mycket mer åt det brutala hållet än den melodiösa dödsmetallen brukar vara och även om jag normalt gillar när man drar saker från det mer standardiserade finns det en del inslag som känns som att de inte direkt bidrar till att höja standarden på detta album. Det blir lite paradoxalt ibland och det känns mer som att deras premiss och idé är mer intressant än hur de utför den. Produktionen är modern och helt okej men det är nog faktiskt ett album som skulle ha gynnats av att vara lite mindre melodiöst eftersom de melodiösa är nog det som mest stör, detta hade faktiskt mått bättre av en rakar mer thrashig och rå ljudbild.

Visst, det är inte ett dåligt album, låtmaterialet är helt okej och jag gillar speciellt inledningen. Men allt eftersom albumet fortgår tappar jag intresset efter att låt efter låt låter alltmer identiska. Det är ett långt album med lite för få bra idéer som inte riktigt tilltalar mig, men den som gillar den mer extrema metallen kan det säkert vara ett intressant album men jag är inte så säker på att det kommer att tilltala en alltför bred publik. Första spåret är det vassaste och det är här jag känner att det här kan nog vara bra, men därefter blir det allt sömnigare och allt mer ointressant. Och när allt ska summeras blir min känsla att omslaget är det bästa albumet har att erbjuda.

HHHHHHH