Ande
Het Gebeente

En belgisk ande som kallar sig Jim släpper sitt andra album som han kallat benen och som har ett omslag som är betydligt mer intressant än albumet som sådant. Det är ett enmansprojekt inom svartmetallbranschen, något vi inte direkt är bortskämda med – bra sådana vill säga. Annars vet jag inte så mycket om Ande, det första albumet Licht kom 2015 och något spår släpptes förra året och nu kommer alltså album nummer två för belgaren.

Och det handlar om så kallad atmosfärisk svartmetall, det börjar episkt och intressant för att sedan övergå i typisk svartmetall med smattrande trummor, superdistad gitarr i furiöst tempo och sång som knappt hörs men den är av det vrålade slaget. Inga överraskningar bjuds även om det också har ett outro för att avsluta allt snyggare än vad vi får mitt i. Produktionen är också vad man kan förvänta sig, det är helt enkelt ett album som inte bjuder på något överraskande för genren, en genre som i sig är ganska urtråkig. Albumets starkaste sida är nog den relativt korta speltiden.

Jag gillar inte det här albumet, det låter tamt, det har ingen riktig energi och framförallt saknar den något som fängslar mig som lyssnare. Albumets bästa sidor är de icke svartmetalliska elementen det erbjuder, som i inledningen och avslutningen, det är egentligen bara då det inte känns helt outhärdligt att lyssna på detta album. Visst kan den lilla klick som uppskattar svartmetall säkert finna detta hyfsat acceptabelt men det är inte på något sätt speciellt imponerande och framförallt låter det mer eller mindre likadant som det mesta jag hört i genren.

Det är ett album man definitivt kan vara utan, det kanske är något för svartmetallfanatikern men för oss andra finns det inte mycket att tycka om här. Jag hade hellre hört en annan ande om jag säger så, denna belgiske osaliga ande kunde jag faktiskt ha varit utan.

HHHHHHH