Akoma
Revangels

Dansk symfonisk metall, Danmarks främsta symfoniska metallband sägs det i pressinfon. Det kan ju stämma med tanke på att jag så här på rak arm inte kan komma att tänka på ett enda danskt symfoniskt metallband. Nu har jag dock Akoma att tänka på. Kvinnofrontat symfoniskt metallband, de har funnits ett tag och hunnit med tre EP-skivor innan de nu släpper sitt debutalbum som fått namnet Revangels och ett ganska dramatiskt skivomslag.

Symfoniinslag, klassiska tongångar, sopransång och så vidare är vad vi får – för någon som är väl bevandrad i denna genre känns det som att albumet bjuder på ganska förutsägbar musik. Inga överraskningar. Bra producerat, hyfsad fart, schyssta melodier, okej sång – ett kompetent debutalbum. Danskarna har helt enkelt en del att erbjuda för den som lyssnar, 45 minuter för att vara exakt och åtta spår med ett bonusspår som vi fick höra på deras senaste EP som släpptes 2012. Och det är bra spår även om jag känner mig lite kluven till detta album.

Jag saknar något gripande, det är ett album som mest passerar förbi och jag tar notis om bra låtar men det är ingenting som fastnar. Akoma trycker på de vanligaste knapparna och jag skulle ha velat höra att de vågade ta ut svängarna mer, såsom de bästa banden i genren har en tendens att göra. Det här känns faktiskt mest som ett album perfekt för mitten av vår skala, varken riktigt bra eller dåligt, det hamnar någonstans mitt i smeten – man kan lyssna på det men det är svårt att direkt hänföras av vad man hör.

Titelspåret som gästas av välkända Liv Kristine är albumets höjdpunkt, därmed inte sagt att det är ett större under av musikalisk konst – men det är ett schysst spår. Akoma är bra men de behöver hitta en mer egen röst att berätta sina musikaliska sagor med eftersom den för genren standardiserade redan är överanvänd.

HHHHHHH