Age of Reflection
In the Heat of the Night

Deras namn reflekterar inte direkt tiden vi lever i, en ansenlig mängd människor verkar helt sakna förmågan att reflektera. Men så kanske namnet snarare är byggt ifrån förkortningen AOR vilket förstås är genren detta band befinner sig i och det vore ju rätt klurigt. De bjuder på musik som är som hämtad från det förflutna, musik utan reflektion och utan behov av reflektion från lyssnaren. Du slår på skivan och innehållet passerar utan att du reflekterar över det på vare sig ett eller annat sätt – en musikalisk axelryckning är det intryck jag lämnar detta album med, och en lättnadens suck över att jag åtminstone satt några ord på html-fil om det.

Stilistiskt kan det jämföras med näst intill vilket band som helst i genren, tempot är dock sällan speciellt högt och sången inte lika hög som hos vissa band i genren men har du hört en AOR-skiva så kan du använda den för att skapa en ungefärlig bild av hur detta låter. Den obligatoriska balladen, typiskt klämkäcka refränger, mycket kärlek och slisk – allt enligt formatmallen eller mitt fiktiva verk AOR For Dummies. Om jag säger att vi inte får några överraskningar så bör du inte vara överraskad, AOR-band brukar sällan komma med något vi inte hört förr och detta band saknar verkligen precis allt när det gäller fräscha idéer. Knappast någon iöronfallande produktion heller, jag skulle vilja påstå att Age of Reflection låter som ett band i mängden.

Deras låtar är helt okej, man kan definitivt lyssna på detta album och man kan gilla ett par låtar som inledande Borderline och Evelyn för att ta ett par. Men man inser samtidigt att båda bara är låtstölder från flera andra artister som redan gjort identiska låtar, Borderline är en riktigt typisk öppningslåt som hörs på flera album varje år och många av banden som gjort den har gjort den bättre än Age of Reflection. Jag tycker inte heller att bandet har någon speciellt bra sångare, han låter väldigt tråkig och opersonlig och bara en sångare typ Lars Säfsund i Work of Art eller Jeff Scott Soto hade lyft materialet minst ett steg på betygsskalan.

Om du har flera tusen skivor och tycker att en till AOR-skiva som låter som flera hundra andra skivor i din samling är något att ha så är detta ett album för dig. Jag vill aldrig vara nedlåtande eller elak mot musiker som jag vet följer sin övertygelse och gör vad det tycker är grymt, men kanske skulle de ha tagit ett steg bakåt och reflekterat en stund. Då hade de insett att det inte finns någon större anledning att spela in en till skiva av det här slaget, det finns redan mer än tillräckligt. Givetvis hade jag skrivit något annat om deras album varit fantastiskt, men det är det inte.

HHHHHHH