Adrenaline Rush
Soul Survivor

Det är svårt att ta sig igenom information på nätet om Adrenaline Rush utan att få läsa olika varianter av kommentarer kring frontkvinnan Tåve Wannings utseende, och visst har hon utseendet med sig. Dock är knappast utseendet föremålet för mitt skivrecenserande eftersom det är helt irrelevant för det jag skriver om, det vill säga den musik Adrenaline Rush har att erbjuda. Omslaget säger egentligen allt du behöver veta, det och Erik Mårtenssons namn som medverkande i det ljudtekniska. Det är andra albumet för Wanning och hennes Adrenaline Rush, det första var självbetitlat och släpptes 2014 – det andra som släpptes nyss har gott om energi.

Gott om energi, bra produktion och hyfsat låtmaterial är den snälla metoden att sammanfatta Soul Survivor. Vi kan väl säga att sångerskan är bättre för ögonen än för öronen och att låtmaterialet är ganska typisk åttiotalsrock med bra fart och energi, ganska kraftfullt faktiskt. Det är inte direkt fantasifullt, inte direkt originellt och egentligen från mitt perspektiv inte heller speciellt givande att lyssna på. Albumet är dessutom ganska långt och inte speciellt varierat, de är kompetenta musiker och deras framförande och produktion är riktigt bra men sång och låtförfattande lämnar en hel del att önska.

Ett hyfsat album helt enkelt, väl framfört och med gott om energi med snygga melodier – men det är fantasilöst och jag tröttnar snabbt. Jag gillar mest energin men inte speciellt mycket annat och det är svårt att inte fundera kring sångerskans utseende, hon är inte överdrivet vass som sångerska men ser bra ut – jag är inte så säker på att det är ett bra recept om man jagar framgång inom det musikaliska. Och trots att de har gott om energi kan man knappast tala om att det är ett album som ger en något som liknar ett tillskott av Adrenalin, det är ett album som man lyssnar på en stund, uppskattar och sedan glömmer. Inget vidare uppåttjack helt enkelt.

Soul Survivor bjuder oss på ett energirikt, ganska bra men också ganska intetsägande album med ett dussin låtar som jag kan uppskatta att lyssna på en stund men som knappast lämnar något bestående avtryck. Adrenaline Rush känns som ett av de där banden man glömmer ganska snart även om många hårdrocksfarbröder säkert uppskattar att titta på deras skivomslag och musikvideor.

HHHHHHH