Rimfrost
s/t

Rimfrost skulle kunna vara ett minne snart med tanke på alla larm om global uppvärmning och så vidare så ett mörkare namn kanske vore översvämmning eller koldioxid eller något sådant. Det är ett band från Värmland, en plats där rimfrost inte direkt tillhör vanligheterna om man säger så. Det här är deras tredje album som de valt att kalla Rimfrost, ett album utan omslag bara med en stor logga på framsidan – det ser inte alltför spännande ut om jag ska vara ärlig. Dock sägs det en del spännande saker om bandet och deras utforskande samt poetiska lyrik.

Svartmetall sägs det, jag tyckte mer att det lät som ganska standardiserad heavy metal med vrålsång, kanske lite tyngre och sådär men ändå åt det hållet. Ganska tam extremmetall egentligen och inte speciellt mycket variation sett över hela albumet. Femtioen minuters speltid, knappast någon överdrivet fantastisk produktion och det känns ganska mycket som ett album som befinner sig någonstans mitt i en strömfåra av band. Kreativt är det inte speciellt intressant.

Varken bra eller dåligt, varken kul eller tråkigt – eller snarare tråkigt på grund av att det är ointressant och att bandet inte erbjuder oss något vi inte redan hört förr. Rimfrost känns faktiskt väldigt intetsägande på alla sätt och jag väldigt svårt att komma på någonting att skriva om deras musik, den får mig inte att känna någonting alls – ett av de mest intetsägande albumen jag hört på länge faktiskt.

Gillar du svartmetall eller extremmetall överhuvudtaget? Om svaret på den frågan är ja finns det säkert möjlighet att du kan uppskatta detta album, om svaret är något annat än ett definitivt ja så tror jag inte att du kommer att finna detta album värt besväret.

HHHHHHH