Manti
Dark Obsession

Manti är ett projekt skapat av gitarristen Anthimos Manti och i sitt projekt har han tagit hjälp av en hel legion musiker, flera artister på varje instrument och bland annat fem sångare. I övrigt vet jag inte så mycket om bandet, biografin som följde med skivan var ganska knapphändig och internetsökningar ger inte så mycket. Egentligen spelar väl inte det så stor roll, Dark Obsession heter det nya albumet som såg dagens ljus i april och som släpps på egen hand av den gode Manti.

Musikaliskt handlar det om poppig rockmusik av modernt snitt, ingenting våldsamt unikt om jag säger så, inte heller får man ett intryck av att det är många musiker som är involverade in framförandet av låtarna. Fem sångare, det märks inte heller – när jag gått och lyssnat på albumet utan att veta om att albumet har haft fem sångare har det känts mer eller mindre som samma sångare hela vägen. Faktum är att Manti inte direkt bjuder på någonting som skapar någon direkt särprägel, fördelen är väl att albumet är ganska varierat men kanske inte så varierat som man förväntar sig och i stort är det klämkäckt och lättillgängligt som gäller – ganska mycket moderna grepp och så vidare. Egentligen hade det varit mer logiskt om detta hade varit ett trött ganska framgångsrikt band med tio album i bagaget och slut på inspiration, sett utifrån hur det låter.

Helt okej på alla sätt men det är stilistiskt ganska tråkigt, det räddas av väldigt bra produktion och ganska starka låtar. Det är ett relativt underhållande album att lyssna på men med tanke på alla musiker och alla förutsättningar det borde innebära så känns det som att Manti långt ifrån utnyttjar den potential som finns i en konstellation med så många musiker och därför känns det efter ett tiotal genomspelningar som ett album som inte gör något större avtryck vare sig hos mig eller genren.

Man bör göra mer än att stapla klichéer och andra bands idéer på varandra för att nå fram inom musikbranschen och jag skulle bli väldigt förvånad om detta album rönte någon större framgång. Å andra sidan är det dock så att det spelar säkert och på en minsta gemensamma nämnare så varför skulle det inte kunna nå fram till en stor grupp människor? med tanke på hur identitetslös och tråkig den stora massan av människor faktiskt är så kanske det till och med skulle vara helt logiskt om så var fallet, ett album för dagens likriktade människa vars livsintresse består av att posta selfies på sociala medier. Det är ett okej album men inte ett som sticker ut.

HHHHHHH