Helion Prime
s/t

Ett band som uppstod ur en gemensam kärlek till metal och vetenskap, det låter onekligen som ett perfekt äktenskap – den bästa musiken med något så intressant som vetenskap, skönt också att inte all metal handlar om ond bråd död eller riddare i skinande rustningar som rider genom ett fantasilandskap på vita enhörningar. Visserligen får vi utomjordiska monster och främmande planeter med flygande tefat och astronauter med laserpuffror, det kanske inte är så mycket bättre egentligen. Albumet och bandet har fått sitt namn från en planet i The Chronicles of Riddick och innehåller så intressanta ting som Drakes ekvation och månlandningen – dessutom har de fixat ett flott skivomslag, de positiva tingen bara radar upp sig kan man tycka.

Musikaliskt är det power metal, kanske med lite sci-fi-känsla men egentligen är det nog inte så värst mycket sådant. Påminner lite om Iron Savior med kvinnlig sång eller något i den stilen, inte direkt nyskapande om jag säger så. Snyggt producerat är det dock och jag gillar sången, det är dessutom sådär lagom episkt och så för att göra det intressant ur den synpunkten – så kanske inte nyskapande men ändå relativt fräscht. Bra variation genom tio låtar där vi får stifta bekantskap med en del begrepp som de flesta sci-fi-fans känner igen. Jag trodde inte albumet var så långt som det var men det håller definitivt hela speltiden.

Grymt bra album, kanske att sångerska Heather skulle ha kunnat artikulera lite bättre men det är ett litet problem egentligen – vrålsången på Keep What You Kill känns betydligt mer onödig och den hade jag kunnat vara utan. När jag ändå är inne på saker som man kan ha anmärkningar på, det låter ganska standard för ett power metal album i stort – en excellent produktion och lite känsla av sci-fi minskar dock det problemet en hel del. Med så mycket anmärkningar kanske man kan tro att jag inte gillar detta album men det gör jag definitivt, det är små brister som man kanske tänker på när man lyssnar på albumet med en kritikers öron men det förtar inte det faktum att de skapat ett riktigt bra och underhållande album.

Tio bra låtar finns på abumet men den som jag tycker står ut mest är Apollo (the Eagle has Landed), det är en riktigt vass historia. Värd att nämnas är också andra spåret The Drake Equation, frågan är när den kommer att bevisas eller motbevisas, som också är ett medryckande och minnesvärt spår. Därför kan jag konstatera att detta band bjuder på en riktigt vass debut, ett riktigt vasst album faktiskt och jag tycker att ni nog kan ta och låna det ett öra, om ni nu inte redan gjort det förstås med tanke på att det var ett tag sedan albumet släpptes.

HHHHHHH