Grand Slam
A New Dawn

Svensk AOR tycks vara på tapeten för Hallowed så här i början på detta nya år, igår skrev vi om Wigelius och idag om det svenska bandet Grand Slam som i slutet av månaden släpper sitt debutalbum A New Dawn. Grand Slams logga påminner en hel del om svenska bandet Grand Designs logga, i övrigt är Grand Någonting ett till synes vanligt bandnamn för svenska melodiösa rockband. Precis som Wigelius tycks talangprogram på TV ha förekommit även för detta band och det finns mer likheter med Wigelius som jag recenserade igår, till exempel en väldigt generisk karaktär på musiken och så vidare, skillnaden är att Grand Slam har en riktigt bra sångare.

Generisk AOR/Melodiös rockmusik, det är vad det handlar om musikaliskt. Riktigt bra produktion, medryckande musik och riktigt bra sångare. Musik man inte kan ogilla är det definitivt, det finns dessutom det typiska urvalet av låtar som brukar finnas på ett album av denna karaktär och precis som så ofta tidigare känns låtarna väldigt välbekanta, är inte detta en cover? Så tänker man ofta när man lyssnar på Grand Slam, kanske kan man önska lite mer fantasi i låtskapandeprocessen men om man ska tro hyllande recensenter jag läst så är inte originalitet speciellt viktigt men så ska man ju vara medveten om att merparten av människor fruktar all form av förändring men jag tycker att det är tråkigt när man utsätts för samma musik om och om igen – det är bara bandnamn och titlar som förändras medan allt annat låter likadant.

Inget snack om att detta är ett underhållande album, låtarna är bra och medryckande men när de låter som det mesta i genren tröttnar man snabbt och söker snabbt efter nästa musikaliska höjdpunkt. Två-tre genomspelningar och sedan hamnar detta album på den där stora högen av kul album som trots att de låter bra aldrig mer kommer att spelas, det finns redan så mycket av dessa att de inte längre framkallar några större känslor hos mig som lyssnare. Grand Slam är inte spännande nog, eller bra nog för att märkas i en gigantisk strömfåra av melodiösa rockalbum.

Jag vet inte vilket spår som är bäst, det finns flera rätt bra spår på albumet men kanske att videospåret Face är det som är mest minnesvärt. Frågan är dock om något av spåren egentligen är speciellt minnesvärt, det är ett album som går in genom ena örat och ut genom det andra. Det är svårt att skriva om, svårt att engageras av – ett album som är bra men som saknar egentlig själ och identitet.

HHHHHHH