Dementia
Dreaming in Monochrome

Monokroma drömmar, det låter som en spännande titel och med ett så flott skivomslag kan det väl knappast gå fel för det tyska bandet, eller? Kvintetten som bjuder på konstdödsmetall enligt pressinfon. De utgår från en dödsmetallbas och kryddar den med för genren lite mindre typiska element, vilket leder till ett album bestående av fem långa spår och femtiofem minuters speltid som avslutas med ett nästan nitton minuter långt titelspår.

Med den väldigt gutturala sången och de typiska dödsmetallelement som huvudfokus känns albumet mycket som en lång resa genom ett dödsmetallandskap snarare än en spännande konstnärlig svartvit film. De element som bryter av är välkomna tillskott men jag tror att många fler än jag anmärker på att låtarna är för långa och fylls på med långa partier som inte gör något för låten i sig, det är nästan som ett album bestående av Rime of the Ancient Mariner, ni vet Iron Maidens långa spår med ungerfär fem minuter låt och åtta minuter utfyllnad. Det blir nästan plågsamt vissa delar av det nitton minuter långa titelspåret som ändå börjar så intressant.

Det är femte albumet bandet sätter ihop och man kan höra på produktion och ljudbild att bandet har god erfarenhet. De känns även ganska kompetenta som musiker men det brister lite i låtskrivandet, lockelsen att skriva långa låtar kanske var starkare än lockelsen att skriva riktigt bra låtar. Att skriva tiominutersepos som faktiskt är av bästa klass, är inte enkelt och det kräver mer än långa partier där inget händer. En låt måste hela tiden ha en riktning från start till mål, och en längre låt ställer högre krav på denna riktning och de nyanser man kan stoppa in – det är just den saken Dementia inte helt lyckas med.

Titelspåret har bra indikationer men det känns avhugget och nästan som att de satt ihop flera spår till ett, kanske borde det ha varit fyra låtar istället? Annars är det näst sista spåret bäst men det har en och en halv minut av meningslöshet i slutet så inget spår på albumet är egentligen riktigt bra. Samtidigt kan jag inte säga att det är dåligt för att de har väldigt mycket riktigt bra idéer och stora partier av låtarna är riktigt bra, det gör att albumet går väldigt bra att lyssna på. Det som saknas är det där lilla sista, att de hade kopplat samman alla element till en riktigt vass helhet – det är nära men inte riktigt där.

HHHHHHH