Crimson Fire
Fireborn

Grekiska Crimson Fire kommer tillbaka eldfödda, kanske som en fågel Fenix från mörkret. Deras första album Metal is Back kom 2010, och av titlarna att döma kan man nog vara förlåten om man misstänker att det handlar om ett band som sysslar med klichémässig musik. Snyggt skivomslag, ganska tråkig logotyp – jag vet inte om jag tycker att det ser spännande ut eller ej men jag vet en sak och det är att det är lätt att inte känna sig alltför positiv till ett band som beskrivs ha bildats på grund av kärleken till 80-tals-metal eftersom det brukar innebära musik som känns som plagiat. Men självklart ska man inte avfärda något innan man givit det en chans, vilket jag nu givit detta album.

Heavy metal enligt 80-talsformatet med riff, licks, högtonad sånginsats, klämkäcka refränger och så vidare. Förutsägbart är bara förnamnet, men produktionen är bra och sångaren är ganska bra. Inte kreativt intressant men lätt att ta till sig eftersom refrängerna är lätta och repetitiva, lätt att tycka om från första stund. Ganska typisk variation och 43 minuters speltid över ett dussin spår, klassiskt åttiotal även där. Klassisk 80-talsmetal med hyfsat modern produktion, det borde kunna fungera ganska bra för heavy metal-fans.

Det är ett okej heavy metal-album. Jag tyckte att det var bra inledningsvis men allteftersom jag spelade låtarna en andra gång tyckte jag att det blev väldigt tjatigt med väldigt repetitiva låtar och så vidare. När man gör låtar som repeterar stycken om och om och om och om och om och om igen som detta band blir de lätta att ta till sig inledningsvis men man tröttnar på det om man spelar det fler än en gång. Crimson Fire skulle behöva hitta en egen röst och skriva längre eller lite mer varierade refränger och låtar, det blir alldeles för tjatigt och sopkorgen är lämpligt placerad för album som detta – det kan låtar hårt men det finns redan så många album som låter som detta och det här är inte ens i närheten av de bästa.

Kanske för fans av heavy metal, för de som inte har några krav eller önskemål på att deras nästa album ska låta annorlunda i jämförelse med vad de hörde på åttiotalet. Som kritiker är det svårt att inte vara kritisk till musik som denna, det är okej och genrefans kommer säkert att uppskatta det men det är totalt ointressant i det större perspektivet och jag betvivlar att någon förutom bandet själva kommer att minnas detta album 2017.

HHHHHHH