Batalion d'Amour
Fenix

Polska bandet Batalion d’Amour återuppstår likt en fågel Fenix efter elva års tystnad med ett album de fyndigt nog kallar just Fenix för att signifiera återfödelse, magi och kreativitet. Magi och kreativitet är annars ord jag inte skulle vilja använda i en mening om detta album, om jag inte talade i motsatsförhållanden. Det är ett album som varken låter eller ser lockande ut, jag kan inte riktigt förstå tanken med skivomslaget som snarare lockar en att titta efter något annat.

Det som står ut mest med Batalion d’Amour är att de sjunger på polska, sångerska Karolina står för orden och jag kan väl inte direkt påstå att hon imponerar på mig. Produktionen är annars okej och man skulle väl kunna beskriva det som ett gotiskt album med synt- och progressiva inslag, inte speciellt imponerande ur ett vare sig kreativt eller kvalitativt perspektiv med låtar som känns ganska sömniga och identitetslösa. Dessutom med en sånginsats på ett språk som känns extremt omusikaliskt, inte för att Karolinas taskiga engelska låter bättre.

Albumet är dessutom långt, även om man räknar bort de fyra avslutande varianterna av den så-kallade hitsingeln Charlotte. Baksidan på omslaget och skivans undersida är nog det jag tycker bäst om, det finns inte mycket i det musikaliska som tilltalar och det är en stor lättnad när albumet till sist tar slut efter vad som känns som en evighet.

Personligen hade jag föredragit om bandet hade förblivit tyst, deras nya album är ingen mäktig musikalisk uppenbarelse. Det är ett album som kanske deras fans uppskattar men jag har svårt att se att någon med musiksmak kommer att ha alltför höga tankar om detta tråkiga album.

HHHHHHH