Athorn
Necropolis

Ett törne är vad dessa tyska domedagsmässare kallar sig även om de skrivit ihop det till ett ord. De tycks ha funderat mycket kring vad som skulle hända om en meteorit slog ner på jorden och gjorde mänskligheten till levande döda – en korsning av Armageddon och Walking Dead kanske man kan fundera kring, i och för sig kan ju faktiskt Walking Dead ha börjat med en meteorit vilket jag omöjligt kan veta eftersom jag inte sett något av det. Det är post-apokalyptisk metall, sådant är förstås alltid kul och pressmaterialet nämner lite om rymdwestern också, kanske har de även tittat på Firefly? Även om koncepten känns bekanta så brukar jag gilla post-apokalyptiska historier och Athorns andra albums omslag gör ju inte direkt något för att dämpa eventuella förväntningar – det är ett album som på förhand verklige ser spännande ut.

Vad titeln på förstås spåret står för vet jag inte, det är ju inte en bokstav i binär kod då de har åtta och inte elva tecken men bokstaven û med ett par extra nollor bakom skulle det bli. Det är definitivt ingen inledande käftsmäll men efter en stund får man lite domedagskänslor, när det musikaliska inleds blir det omedelbart uppenbart att det är ett musikaliskt drama vi bjuds på. De berätta i snygga svepande drag med starka melodier men också på ett väldigt kraftfullt sätt, medryckande tung melodiös dödsmetall är sättet de berättar sin historia på. Dessutom berättar de sin historia i en musikalisk stil de möjligen delar med många men de gör det ändå på sitt eget sätt – det är fräscht helt enkelt, något man inte kan säga om alltför mycket som görs idag.

Femte spåret Forgotten Souls som kanske handlar om dig och mig är bland det vassaste jag hört när det handlar om medryckande dödsmetall – inte bara riktigt medryckande utan också minnesvärt och något som definitivt gör att detta album lämnar ett avtryck. Det är inte bara det spåret, albumet som helhet är definitivt ett av de mest minnesvärda albumen som släppts i genren i år. Om jag var er skulle jag definitivt införskaffa detta mycket trevliga album, en glädjande apokalyps som får en att känna sig en aning mer hoppfull – nu kan jag bara hoppas att en apokalyps drabbar mina irriterande grannar, en riktigt hemsk sådan.

I väntan på den apokalypsen kan jag dra upp volymen så högt trumhinnorna klarar av och avnjuta en ny dag i helvetet bland glömda själar, spökbrigader och en massa andra spännande saker. Athorn slår till med ett riktigt vasst album, det är väl allt som behöver sägas om detta album som jag nu beställt i en flott limiterad utgåva – det är väl ett omdöme så gott som något.

HHHHHHH