Witchmaster
Antichristus ex utero

Polska häxmästare släpper sitt femte album som har ett ointressant rött omslag och en idiotisk titel som inte direkt väcker mitt intresse. Med medlemmar från välkända polska band tycker skivbolaget att vi ska vara väldigt intresserade av vad de har att erbjuda. Samtidigt kan man fråga sig hur deras försäljningsargument med ett band vars mål är att spela extremmetall som de tycker att den ska spelas vilket betyder rå, våldsam och smutsig, något som inte direkt tilltalar alla. Svart thrash metall kallas genren bandet spelar i.

Det betyder att deras musik är ganska snabb, med kraxig vrålsång och allt som medföljer den där typen av tungmetall. Produktionen känns sådär lagom källarmässig, som inspelad i en fuktig jordkällare med plastinstrument som tillverkats för barn som vill låtsas vara musiker, ungefär som de flesta extremmetallband. Det låter burkigt och billigt, det låter tamt och tråkigt trots att tempot är högt, pusslet de lagt saknar de flesta bitarna och trots att speltiden knappt når över halvtimmen känns albumet oändligt långt, ”neverending boredom” känns det som. Totalt mörker saknar dynamik, så kan man nog beskriva musik som denna och i synnerhet detta album.

Ett album som knappast kryssar i några av mina favoritrutor om man säger så. Tragikomik är ett sätt att beskriva sådant som detta och som vanligt känns det som att man funderar över om det överhuvudtaget kan finnas någon som kan gilla musik som detta. Finns det någon som slår på ett album som låter som detta när de önskar höra något riktigt bra? jag kan inte tänka mig att det gör det. Nej, det är ett album som inte direkt lär tilltala någon större lyssnarskara men grottmänniskorna som lever det mesta av sitt liv i mossiga källarrum kanske även uppskattar denna svarta thrashmetall som onekligen erbjuder något mossigt och mögligt. Jag skulle dock rekommendera att ni som ser er som vettiga och sansade personer bör strunta i att ens lyssna på det här, det finns åtminstone åttio procent album i världen som är bättre, kanske fler.

Inte en enda låt är bra, inte mycket alls med detta album tilltalar och i ärlighetens namn skulle det vara bättre att såga ner en skog och lyssna på motorsågarna och de fallande tallarna både för den soniska hälsan och för miljön. Att producera sådant som detta i fysiska exemplar borde snarare benämnas som ett miljöbrott än som en välgärning.

HHHHHHH