Ugly Kid Joe
Uglier Than They Used Ta Be

En ful unge vid namn Joe, average Joe kanske med tanke på att de flesta ungar är fula. Ugly Kid Joes historia började för länge sedan och de gjorde tre album innan de upplöstes, sedan återkom de för ett par år sedan och nu nitton år efter det senaste albumet släpper de ett nytt. Det ser roligt ut och titeln är lustigt felstavvad vilket förstås kan ses som antingen ett tecken på humor eller analfabetism. Det är ett stort band och de har några prominenta gäster som bland annat förstärker deras två coverlåtar.

Musikaliskt är det ganska klassisk hårdrock, ganska melodiöst och välproducerat. Bra sångare och välbalanserad musik är vad som erbjuds på detta album. Lättillgänglig musik som man tar till sig ganska enkelt och bör kunna tilltala en ganska bred publik. Hyggligt varierat album med ganska bra driv och energi – knappast nyskapande men för mycket publik är det inte ett krav så jag tror att det säkert kan tilltala många. Speltiden över elva spår är inte överdrivet lång vilket alltid är en positiv notering då det många gånger blir överdrivet långt. Albumet har två covers, Motörheads Bomber och Papa Was a Rolling Stone vilket ger albumet en lite bredare känsla av variation än det annars skulle ha, och det är alltid kul med band som gillar att krydda sina album med en välbekant låt i lite egen tappning.

Jag tycker att detta är ett bra album, låtarna håller bra kvalité rakt igenom och de rockar på väldigt snyggt. Som en klang och jubelföreställning för ett band som varit borta under lång tid tycker jag nog att det kunde ha varit bättre, det känns lite generiskt för ett album bandets fans väntat på under så lång tid. Men visst, det är ett riktigt bra hårdrockalbum på många sätt med sköna låtar och underhållande musik, inget som går till världshistorien men bra hursomhelst. Coverlåtarna är underhållande och Ace of Spades är definitivt starkare än vad Motörhead gjorde och med Motörheads gitarrist som gästmusiker har den kvar mycket av originalkaraktären.

Inget spår står väl ut som svagare och bäst är andra spåret Let the Record Play som underhåller ordentligt. Överlag är albumet dock ganska generiskt och även om det är bra kan det inte beskrivas som det mest minnesvärda albumet jag hört – det hamnar nog på min berömda hög av bra album som inte når hela vägen fram och som nog inte lär spelas igen nu när jag skrivit klart om den. Fans av bandet kan nog säkert uppskatta detta album.

HHHHHHH