Transport League
Napalm Bats & Suicide Dogs

Svenska Transport League är tillbaka med ett nytt album, jag skrev om deras senaste för ungefär ett år sedan och tyckte att det var ett bra album med några riktigt vassa spår. Nu är det inte boogie från helvetet som gäller, nu är det napalmfladdermöss och självmordshundar som gäller. Omslaget är i samma stil som det tidigare, inte alltför spännande egentligen. Det är bandets sjätte album och det heter Napalm Bats & Suicide Dogs, grafiskt kan jag tycka att de borde använt en tydligare textfärg så att man enklare kan läsa i skivhäftet, jag tror att det kan vara lite jobbigt att läsa för den som inte har så skarp syn.

Men det är det musikaliska som gäller i första hand och där handlar det om ”boogierock gone evil” som jag skrev senast. Det är tung boogierock med lite extrema inslag och gärna lite mer brysk sångstil. Det svänger ganska bra och det är tungt och det är bra driv i låtarna, snyggt och grovhugget producerat. Vi bjuds på tunga kraftfulla riff och lättillgängliga låtar i ett album som är relativt varierat och framförallt välgjort. Om man ska jämföra med albumet jag recenserade förra året kan jag inte påstå att mycket förändrats sedan dess, det är mer eller mindre samma sak nu som då. Vettig speltid gör att man inte tröttnar så lätt, så generellt sett är detta ett bra album.

Napalm Bats & Suicide Dogs är ett ganska kul album att lyssna på, det är bra låtar, bra energi, bra driv och sådär trevligt opolerat som mycket bra hårdrock tenderar till att vara. Sångaren passar också bra till detta album, den råbarkade sången skapar en bra känsla i harmoni med den oputsade musiken. Ändå tycker jag inte riktigt att det lyfter hela vägen, det är bra men inte fantastiskt. Det är inget album jag känner mig riktigt dragen till och jag måste tillstå att det blir ungefär samma känsla som det föregående albumet men kanske utan dess riktiga toppar dock med en jämnare nivå då det generella låtmaterialet är bättre nu än senast.

Inledande Hallelujah Vampire är albumets finaste spår därefter är det ett ganska skönt album utan riktiga höjdpunkter. Definitivt ett bra album, ni som gillat bandet tidigare och gillar de liknande banden vi nämner kommer säkert att uppskatta detta album. För min del känns det dock mest som senast, det är bra men det griper inte riktigt tag i mig – det känns som att de borde kunna leverera något som är betydligt bättre än detta, i sina bästa stunder visar de vad man alltid vill höra från dem. Gillade ni Boogie From Hell? Om svaret är ja lär ni gilla detta album.

HHHHHHH