Soundcrawler
The Dead-End Host

Det yttre på ljudkrälarens andra album ser verkligen spännande ut, som något från ett i tid avlägset slagfält på en lika avlägsen plats i ett universum vi inte riktigt känner till. Det ser väldigt spännande ut, men albumets titel känns inte lika intressant – återvändsgrändsvärden känns inte direkt träffande när man tittar på omslaget. Men bandet är ju franskt och vi vet ju alla att engelska inte brukar vara fransosernas starka sida, knappt ens deras svaga sida om man ska vara helt ärlig. Dock ska man ju påpeka att kvintettens debutalbum faktiskt hade en ganska fyndig titel i The Sandcrawler, det albumet släpptes 2012 och nu alltså ungefär tre år senare får vi stifta bekantskap med bandets andra alster.

Ett musikaliskt alster som i stor utsträckning drar sig bakåt mot 90-talets grungeinspirerade hårdrock, namn som Alice in Chains, Soundgarden och sådant namndroppas flitigt i recensioner rörande detta band och det är så det låter. Lite smutsigt, lite råbarkat, lite 90-tal med en för genren ganska autentisk sångare som åtminstone inte låter fransk vilket alltid måste ses som positivt för ett franskt band. Variationen är inte så stor över albumets nio låtar så en speltid om 42 minuter blir lagom tilltagen. De bjuder inte på någon direkt revolutionär ljudbild eller för den delen någon fantastisk produktion, det låter kanske något omodernt även om hantverket är solitt och ganska välgjort.

Anonymt – det är hur jag skulle vilja beskriva detta album, ett album som aldrig talar till mig och som aldrig fångar mitt intresse. Välgjort och allt det där kan man säga om det, men det saknas den där spetsen i låtarna, det där som fångar den luttrade musiklyssnaren som stiftar bekantskap med ett halvdussin nya band varje dag. Den här kvintetten har verkligen ingenting som står ut i den aldrig sinande ström av nya album och band som överfyller min mailbox, min hårddisk och min iPod. Det är ett bra gjort album, de flesta som når oss är det, men det finns ingen låt som ger en wow-upplevelse och de har ingen riktig känsla av dynamik eller djup så det hela blir i slutändan ganska slätstruket och även om jag nu givit detta album närmare dussinet genomspelningar kan jag inta säga att det givit något direkt intryck alls – anonymt är det bästa sättet att beskriva albumet på för det är just vad det är, ett anonymt album.

Jag undrar vem detta album ska tilltala, de som är djupt insnöade i genren kanske för recensioner på nätet har varit aningen dämpade, till och med de som alltid ger toppbetyg till allt har bara givit betyg som indikerar att det är riktigt bra vilket på deras språk betyder att det är ganska dåligt. Det är helt enkelt ett album där de flesta tycks vara överens om att det saknas något, det saknas den där lilla gnistan som behövs för att ett band ska märkas och sticka ut. The Dead-End Host är ett okej album men inte ett man väljer att lyssna på om man har ett urval av några album, kort sagt ett album som lär glömmas bort så snart musiken från det tystnat.

HHHHHHH