NitroVolt
Dirty Wings

På smutsiga vingar lyfter tyska NitroVolt mot skyarna. De släppte sitt första album 2011 och nu 2015 får vi se deras andra album, där det talas om högoktanig rockmusik i högt tempo med lite punkinslag. Ett band som turnerat flitigt och gärna jämförs med storheter inom hårdrock/punk och hardcore, en lustig sak jag noterat med detta band är dock hur de lyckats skrapa ihop en kvartett som alla heter något med Nitro – är inte det en intressant slump? Ungefär på samma sätt som Ramones om man nu ska jämföra med något gällande den saken, annars finns det väl inte så värst mycket rolig bakgrund att hitta i pressinformationen.

Lättillgänglig rock-/punkrockmusik i högt tempo, det är vad det handlar om. Modernt producerat, ljudbilden är lagom snygg och energisk, inga konstigheter dyker upp någonstans egentligen – till och med sångaren är vad man kan förvänta sig av ett band i denna stil. Så om du hade förväntat dig att få höra något oväntat så får du nog vända dig någon annanstans. Det är i alla fall kort och koncist med bara 32 minuters speltid trots tretton spår, variationen är väl ungefär som man kan förvänta sig av ett punkigt album – inte obefintlig men inte direkt stor.

Inget snack om att de bjuder på stor energi, pondus och driv och att låtmaterialet är lätt att ta till sig redan från första gången man hör det. Inte heller något snack om att det är bra gjort och att detta band med största sannolikhet fungerar väldigt bra på livescenen, det är sådan musik som ofta fungerar bättre att se och höra live än att bara höra ett album. Inte dåligt men samtidigt inte direkt lysande och man tröttnar ganska fort på att höra detta album, åtminstone gör jag det men jag är kanske inte direkt denna musikstils största förespråkare.

Mycket medryckande låtar på detta album men ingen av dem står direkt ut på ett sätt som får en att stanna upp och säga aha eller något i den stilen. Jag hittar faktiskt ingen favoritlåt utan tycker att det är ett album som går bra som helhet, utan att för den skulle direkt glänsa. Det är ett av de här albumen som är för bra för att vara dåligt och för dåligt för att vara riktigt bra – ett typiskt album för att hamna mitt i vår betygsskala.

HHHHHHH