Myon
Vitalworks

De kan ha tagit sitt namn från partikelfysiken, för er som är lite mindre bevandrade inom densamma är en myon en elementarpartikel som liknar elektronen men med betydligt högre massa. Dessa elementarpartikelfanatiker kommer från vårt grannland i öst och detta är kvintettens femte album som fått ett hyfsat spännande skivomslag. De bjuder på ett helt gäng låtar av vital karaktär kanske man kan tänka sig, och man kan också tänka sig att de samlat på sig dessa låtar över en lång period eftersom deras senaste album såg dagens ljus 2007. Faktum är att de inte direkt kan sägas vara flitiga skivsläppare då debuten kom 1998 och detta alltså är deras femte album, vilket betyder att efter debuten har de släppt fyra album på sjutton år.

Musikaliskt är det melodiös rock/hårdrock, ganska varierat och fantasifullt. Första låten och ett par till innehåller tangotakter och de sjunger första refrängen på spanska. De hittar på lite roligheter men det känns ändå ganska bekant, så de bryter lite ny mark utan att för den del lämna den trygga stilistiken. Keyboardsen är intressanta, sången kunde ha varit bättre och produktionen är okej utan att för den skull glänsa i jämförelse med annat i genren. Ganska varierat låtmaterial men jag kan inte undgå att tycka att album är lite i längsta laget, att de kanske skulle ha kapat bort ett par av de sista spåren för att skapa lite mer dynamik.

Kvalitet istället för kvantitet är något musikvärlden skulle må bra av, så också denna tidsskrift för hade det kommit färre album kanske man inte hade behövt rensa mailboxen var och varannan sekund och man hade kunnat lägga ner mer tid och energi på varje album. Nu är det dock inte så, vi kanske inte kan påverka det men band som släpper musik kan definitivt göra det och man behöver inte fylla ett album med lika många låtar som myoner – faktum är att färre minuter väldigt ofta betyder bättre album, det är ett samband som är alldeles för starkt för att bara avfärda och ett som fler band skulle behöva lära sig. För detta album är riktigt bra på många sätt, det börjar grymt skönt och på ett sätt man inte förväntar sig men allteftersom fastnar det i en stil och mot slutet tröttnar man, tio låtar hade definitivt räckt, fjorton är alldeles för mycket. Tio låtar, strax över 40 minuter är en idealisk kvantitetsgräns för de allra flesta musikskapelser, detta album faller definitivt på att man tappar intresset mot slutet.

Stort plus för inledande Otra Vez, en låt man gärna spelar igen. Den inleds snyggt och att ta refrängen på spanska är definitivt ett plus. How does it End är ett annat spår som gör ett starkare intryck på mig. Faktum är att hela albumet håller god klass, även avslutningen som jag dock har svårt att hålla mig intresserad av efter att jag lyssnat på de föregående låtarna och till sist blir det ett ganska tyst hejdå till detta album. Det är bra men kanske ändå inte riktigt där, grymt i sina bästa stunder men albumet når inte riktigt hela vägen fram.

HHHHHHH