Mike Tramp
Nomad

Danske herr Tramp är tillbaka med ett nytt album, ett album han kallar Nomad och som har en nomad och dennes moped på framsidan. Det låter ju spännande, men Tramp har en solid musikalisk historia och är definitivt en kompetent sångare och musiker. Det sägs att han genom att söka sin egen röst utan kompromisser nått dit han ville genom sin senaste trilogi av album. Detta är för övrigt Tramps nionde album under sitt eget namn, de senaste tre bjuder på Tramps kvalitéer som rocknomad. Han har gjort en massa spelningar och över 150 spelningar i USA de senaste tre åren.

Musikaliskt är det melodiös rock, väldigt snyggt producerad och komponerad. Med intressant ljudbild och väldigt bra sång, kanske ingenting för den som gillar tungrock men för den som gillar mer melodiösa tongångar. Bra djup och en speltid som når 46 minuter gör att man utan problem kan underhållas genom alla tio spår vi får på detta album. Det känns bekant men ändå ganska fräscht och intressant, kanske inte nyskapande men inte heller som allt annat.

På många sätt behöver jag egentligen inte säga så värst mycket mer än att det är ett jävligt bra album, grymt bra på alla sätt. Det finns ingenting att anmärka på för min del, visst kanske man kan säga att det saknar en nyskapande gnista men när något är så här bra finns det mindre skäl för den saken även om det förstås hade gjort detta album ännu bättre. Men jag har som redan noterat väldigt svårt att se någon svaghet i detta album, det har allt man kan önska sig: fantastiska låtar, bra sånginsats, bra djup och en skön känsla rakt igenom. Fans av tyngre musik kanske inte instämmer i min uppfattning men jag har haft svårt att lägga ifrån mig detta album och kan gärna spela det flera gånger i rad för att det är ett riktigt bra album på alla sätt. Det kanske inte är fantastiskt men det är inte så långt ifrån ett sådant epitet, Mike Tramp har lyckats väldigt bra med detta album och jag tycker definitivt att ni ska ta er en närmare titt på det – annars missar ni något.

Inledande Give it All You Got, fjärde spåret Bow and Obey och min favorit High as a Mountain är en trio låtar som står ut i positiv bemärkelse. Men egentligen är alla spår riktigt grymma och jag ser inte ett enda som står ut åt andra hållet, som jag redan varit inne på är det ett album utan några noterbara svagheter och det är ett jag nog kommer att behålla i min ipod även nu när jag avslutat arbetet med detta album. Kolla in det ni också!

HHHHHHH