Midnight Odyssey
Shards of Silver Fate

Midnattsodyssé med skärvor av ett öde i silver, det låter ju dramatiskt, kanske till och med lite djupsinnigt. Snyggt skivomslag från en plats i universum som inte ligger i det närmaste området, det tycks intressant innan man läser informationen. En information som nämner ett debutalbum som sägs vara kult, att det handlar om ett enmansprojekt inom black metalgenren som har en speltid på hela 142 minuter. Det kan tyckas oroväckande, men man ska förstås inte avfärda något förrän man undersökt vad som erbjudits så jag har spenderat ett flertal timmar med att lyssna på detta album nu och kommit fram till en slutsats som ni kan läsa nedan.

Det handlar om musik som är atmosfärisk, ofta långsamt, grundad i svartmetallen men som har ett betydligt vidare perspektiv än så. Hyfsat djup men ändå med långa monotona partier av enformig framtoning, lite dragning åt rymdens tomhet, åt dödens tomhet, åt livets tomhet men också känslan av födelser, händelser och dramatik även lite ljus i mörkret. En saga där merparten av historien rör mörker och där man färdas genom ett drömskt landskap, det är ett musikaliskt drama och en persons skruvade vision av vad som skulle kunna vara verkligheten. Ganska snygg produktion och partierna som klarsjungs kan jag inte anmärka på för klarsången passar riktigt bra i denna produktion. De mörkare partierna är väl kanske inte av samma kaliber men i pusslet som är detta albums helhetsintryck passar det ganska väl.

Elefanten i rummet är dock speltiden, man ska inte vara en person med mycket på sitt bord för att ha tid att ta sig igenom detta album. Det är längre än de flesta resorna folk genomför regelbundet, det är mer än en tiondel av ett dygn vilket i sin tur betyder att det är mer än en tredjedel av de flesta personers fritid – det är en lång tid att vilja ta i anspråk speciellt om det inte handlar om en film eller något man tittar på. Det är inte heller riktigt ett album som gör sig som bakgrundsmusik då man bör lyssna mer uppmärksamt på det för att kunna ta in vad det tycks handla om, om jag tolkat det hela rätt vill säga.

Men är det bra då? Därom debatterar de lärda, jag tycker att det är ganska bra, det är drömskt och det är intressant. Skulle jag välja att lyssna på detta album om det inte var en recensionsuppgift? Nej, det tror jag inte att jag skulle, inte för att jag inte skulle uppskatta det utan mer för att det tar för mycket av en tid jag inte har. Jag tycker att detta album har en hel del att erbjuda, stämningen och dramatiken är riktigt bra och många filmer skulle ha mått bra av en sådan känsla. Samtidigt kan man ju fråga sig vem albumet vänder sig till, fans av svartmetall brukar vara mer av grottmänniskor så de kanske inte riktigt förstår och fans av progressiv metall brukar föredra sin musik lite mer melodiös och händelserik. Men det finns säkert en mindre målgrupp som kommer att ta detta till sig och uppskatta det väldigt mycket, men jag tror inte upphovsmannen kommer att bli rik på denna målgrupp.

Svårt att ta ut en låt som sticker ut när alla är åtminstone 14 minuter och tre av dem är över 20 minuter, det är inte direkt så att det är hitlåtar för radion det handlar om här. För dig som har lite att göra på dagarna, som har tålamod och som gillar musik som tar dig på mörka äventyr är detta ett album som du har väntat på – för övriga i denna stressade tidsålder har jag svårt att se att det är ett album som fyller något behov. Två sidor av myntet, det är ett schysst album oavsett vilken sida jag tittar på, dock tror jag att jag aldrig kommer att spela albumet igen.

HHHHHHH