Maverick
Break it Up

Detta band som heter Maverick är inte samma band som det Maverick jag recenserade förra året, detta är ett spanskt band som drar sin inspiration från klassisk rockmusik. Gentlemannarockers enligt skivbolaget, en kvartett erfarna spanska musiker som anger band som Thin Lizzy och Whitesnake som inspiration och att de vill emulera det som de själva tycker är det bästa från åttiotalets hårda rockmusik. Nostalgiker älskar säkert formuleringar som det, kritiker lär inte vara lika imponerade av sådant.

Musikaliskt är det inget nytt under solen, bara typisk åttiotalshårdrock. Inte så tokig sångare, produktionen känns däremot lite gammal, som en billigare variant av landsmännen i Eldorado. Det är inte bara inspirerat av åttiotalet, det låter som att det vore gjort på den tiden. Det kallas för en EP, med sex spår får vi en speltid på 23 minuter – 23 minuter som inte visar alltför stor variation och en cover på Gary Moores Out in the Fields. Vad man definitivt kan konstatera efter att ha lyssnat ett antal gånger på denna EP är att den inte bjuder på något vi inte hört förr, så inte direkt nyskapande.

Det är väl egentligen inte heller speciellt intressant att lyssna på ur flera aspekter men kanske framförallt för att låtmaterialet inte bjuder på något nyskapande och ingen låt är egentligen sådär fantastisk. Det är kanske fel att säga så med tanke på att covern Out in the Fields är riktigt bra men den har ju faktiskt inte detta band skrivit och det är egentligen den enda behållningen på albumet – och ska man vara riktigt ärlig är den faktiskt betydligt bättre i original än den är i Mavericks version.

Så för att sammanfatta kan jag konstatera att detta inte är någon större hit men det är en okej debut och med lite fräschare produktion och lite fräschare idéer finns det trots allt hopp för detta band. De är inte helt hopplösa och denna EP är inte dålig, bara lite ointressant till följd av bristande kreativitet.

HHHHHHH