Last Autumn's Dream
Level Eleven

Elva album på lika många år, det är imponerande produktivt för ett modernt band. Förr när album var kortare var det en annan sak, då kunde man vara både produktiv och kreativ medan nuförtiden brukar det inte vara två kompatibla begrepp inom musiken. Omslaget känns lite Spinal Tap, kan det vara det som sätter tonen för bandets musik. Jag har lyckats undandra mig detta bands musik till nu, det måste vara en bedrift men recensenter tycks vara antingen imponerade eller ganska ointresserade av vad detta band har att erbjuda. Mikael Erlandsson snackas om som en av Sveriges vassaste sångare och så vidare, det talas i stora ord i allmänhet om detta band när man läser pressinformationen. Stora ord har dock en tendens att slå tillbaka och får någon att se lite dum ut.

Klassiska rockreferenser med modern ljudbild sägs det, det är inte helt osant när man analyserar hur detta band låter. Mjukpoppig melodirock med déjà vu som mest framstående inslag, jag har inte hört bandet tidigare men ändå är det lätt att förutse precis vad som kommer att hända i varje låt, den första låter väldigt bekant men jag kan inte placera den av någon anledning – jag måste höra alldeles för mycket musik och allt flyter ihop precis som detta album. Ganska typisk ljudbild för ett album i denna genre, inget direkt nyskapande någonstans – det känns lite som att de bara stulit ihop sitt material från andra album vilket i och för sig inte direkt är något ovanligt inom melodirockgenren. Sångaren är inte så bra som vissa vill tillstå men han är inte heller dålig så han fungerar helt okej för detta album som trots att det är bandets elfte på elva år är 49 minuter långt.

Ja, vad ska man säga om detta? Det är helt okej, så mycket kan man väl säga – samtidigt är det svårt att svälja den överdrivna förutsägbarheten som det bjuder på, allt känns som att jag hört det förr och ingen låt känns som en aha-upplevelse eller som något man grips tag av. Det känns lite som en trött samling låtar som lånats av andra artister inom genren, det är inget som direkt rycker tag i mig men visst kan vi väl säga att de som gillar melodirock och inte har så höga krav gällande originalitet troligen kommer att uppskatta detta album. Dock ska jag också tillstå att detta album även saknar djupet och kvalitén som behövs för att verkligen stå ut i en mycket välbefolkad musikbransch så du ska inte vara alltför musikaliskt bevandrad för att få någon större behållning av detta album.

Första spåret står ut stilistiskt eftersom det skiljer sig lite från resten av albumet men av någon underlig anledning kan jag inte placera vart jag hörde spåret först men det måste ha varit för många år sedan och det var med annan lyrik från ett annat band. Resten av låtarna känns lite som något från Melodic Rock For Dummies, jag har lite svårt att se poängen med att göra musik som låter som kopierat från något annat men man ska väl inte underskatta folks behov av nostalgi och repetitiva inslag i sitt liv, så här får alla ni som hatar förändring ännu ett album som inte erbjuder någonting nytt. En recensent skrev att de började med omslaget med ratten som går till elva och sedan fyllde på med elva urvattnade låtar – det är sällan jag läser en annan recensent som skriver ungefär vad jag tycker om ett album. Urvattnat var ordet, kanske borde de minska på produktionen och faktiskt lägga lite själ och hjärta i låtarna istället.

HHHHHHH