Kuko De Kobra
A Girl and Her Giraffe

Danska Kuko De Kobra är tillbaka med sitt andra album, denna gång handlandes om en flicka och hennes giraff. Både flickan och giraffen syns förstås på skivomslaget och det talas om debuten som producerats av Jakob Hansen och så vidare, lite om pop och rock, gitarrer och lite annat spännande i den medföljande pressreleasen. Egentligen säger det ingenting, som vanligt försöks det rida på kända namn och sådant, och det talas i stora ordalag om hur förträffligt bandet är – som att något skivbolag skulle erkänna att det mesta av det har att utge egentligen inte är så speciellt i det stora hela. Men vad ska vi då säga om detta band och deras musik, är det mycket skitsnack eller talar bolaget sanning?

Musikaliskt är det poppig rockmusik som känns lite som att den har ena foten i nittiotalets grunge och den andra i modern popmusik. Bra sångare och varierat låtmaterial som sträcker sig från poppiga ballader till låtar med ganska bra driv och energi. Snygg produktion som går i popmusikens tecken, kanske inte speciellt tungt och jag skulle tro att vissa metalnissar kanske avfärdar det bara på grund av det – men det är inte heller speciellt originellt vilket kanske kan vara ett skäl att avfärda dem. Men man kan också konstatera att det är välgjort trots bristen på originalitet, också hyfsat varierat och med någotsånär djup.

Jag tycker att detta är ett ganska svårt album att recensera för å ena sidan är det ett väldigt bra album med flera medryckande låtar, samtidigt är det i stora hela väldigt förutsägbart och intetsägande. Det är lite av två världar skulle jag vilja tillstå, den ena riktigt vass och medryckande medan den andra kan jag vara utan – ett album jag sällan lyssnar på i sin helhet då det finns en del spår jag helst slipper höra. Schizofrent album skulle man också kunna säga, eller ambivalent, tveeggat, eller vilken parabel man nu önskar för att beskriva något med två sidor – kanske ett mynt. Nåväl, titeln är bättre än skivan om man säger så.

Bäst är andra spåret när de stoppar huvudet i ugnen men allra bäst är spåret som går under namnet Be Leaf, det är en riktig höjdare. Det är lite synd att inte alla spår håller den kvalitén, att det ibland snubblar ner i någon radiopopsmörja som inte ens är värdigt att spelas ens i kommersiell radio. I sina bästa stunder riktigt vasst men som helhet är det ett väldigt intetsägande album, det känns inte riktigt som att de träffar helt rätt någonstans – men de bästa spåren är väldigt värda att lyssna på.

HHHHHHH