Eclipse
Armageddonize

Med sin förra (aningen klichéprydda) skiva fick Eclipse ett fint erkännande, till och med av vår egen Daniel Källmalm, och 2 1/2 år senare är det dags för skiva nummer fem - uppföljaren till den finfina ’Bleed And Scream’. Förväntningarna är förmodligen högt ställda hos många den här gången.

Erik Mårtensson har lyckats bli lite av en megastjärna på senare år och det är inte svårt att förstå varför när man tittar igenom vilka skivor han varit med på de senaste åren: ’Rise Up’ (7p, 2013), ’Never Too Late’ (5p, 2012), ’Mercury’s Down (5p, 2011), ’W.E.T.’ (6p, 2009) och förstås ’Bleed And Scream’ (5p, 2012) är fem skivor vi recenserat på senare år med honom krediterad som musiker och med ett snittbetyg på 5,6 poäng kan man inte göra annat än att ta det på allvar när killen kommer med nytt material - oavsett vilken konstellation han gör det med. Eclipse är förstås inget undantag, här visar Mårtensson upp både gitarrkunskaper och sångröst som kan välta även den mest stadiga av kor i Örebro. Skivan spänner verkligen musklerna rejält på tredje låten och tar där ett grepp den aldrig släpper. Albumets 43 minuter känns som de är över på ett kick!

Inledande I Don’t Want To Say I’m Sorry är AOR så det sprutar ut ur öronen på en och efterföljande Stand On Your Feet är även den väldigt melodiös men något hårdare - lite mer hårdrock än arenarock. Omnämnda tredje spåret heter The Storm och känns som en riktigt given hitlåt med sin snuskigt beroendeframkallande refräng. Det är dock inte den enda låten med en grym refräng och lyssnar man på de magiska körerna i Blood Enemies, den makalösa refrängen i Wide Open, de förstummande verserna i Live Like I’m Dying, den hela vägen igenom lysande Breakdown och de mördande trallvänligheterna i Caught Up In The Rush så blir man nästan religiös. Låtarna flyger som sagt förbi som allt annat gör då man har kul, och kul det kan man sannerligen ha med ’Armageddonize’.

Produktionen står Mårtensson och Magnus Henriksson själva för och det är en produktion som bara låter bättre ju högre du ställer volymen. Bandet har en ny pojke i bandet, den basspelande Magnus Ulfstedt som i det närmaste mörda med sin bas - snacka om dunka-dunka i låten Caught Up In The Rush! Robban Bäck skyfflar kol så det räcker och blir över med sina trummor och Magnus Henriksson gör alla de där spännande ljuden med gitarrerna som gör att Eclipse känns lite mer som virtuoser än många andra band i samma genre.

Daniel beskrev deras musik som ”hårdrock av det melodiösa slaget, lite delar power metal i Helloweens skola, lite delar av den positiva hårrock som Europe stod för en gång i tiden och en liten touch av ”titta-på-mig-jag-kan-spela-gitarr” och detta snyggt kryddat med AOR-peppar malet ur en kvarn i genomskinlig plast” på ’Bleed And Scream’ och det känns inte helt fel på den här skivan också. Kanske, skulle jag tycka, att de blivit mer AOR och mer melodiösa den här gången men de är också rejält tunga. Jag vet inte om den korrekta benämningen skulle vara melodiös rock verkligen? Kanske melodiös hård rock?

Så… starka låtar, bra produktion, blandning av genrer och fina individuella insatser - vad mer kan man begära? Inte mycket, men ändå känns det inte perfekt av någon anledning. Jag sitter och funderar medan antalet spelningar tickar på… 5 gånger, 6 gånger, 7 gånger, 8… 9… och någonstans där så börjar jag komma på varför det inte känns 100% rätt. Det som saknas är det som Britterna kallar ”flamboyance”. Bombastisk, överdriven, färggrann eller praktfull - det känns som att skivan inte vet hur jävla bra den är så den tar inte ut svängarna tillräckligt. Den skriker inte ”se på mig, se hur jävla bra jag är!” den mer säger det med lite blyg stämma och hoppas att vi ska upptäcka det ändå. Jag saknar de där riktigt överdrivet praktfulla och granna färgerna i musiken och dessutom tycker jag skivan både börjar och slutar för dåligt - de bästa låtarna är liksom klumpade i skivans mitt så varken början eller slutet känns sådär riktigt fantastiskt. Allt det här gör att den här skivan bara inte känns särskilt speciell, trots att den egentligen faktiskt är väldigt speciell. Och det är något jag inte får ihop när allting låter så bra.

’Armageddonize’ är kort och gott en jäkligt bra skiva, men jag får inte den där riktigt speciella känslan i kroppen som jag får med skivor som når högre upp på betygsskalan. Jag rekommenderar den dock varmt, det är onekligen en riktig pärla och en tuff måttstock för andra band att försöka överträffa i år!

HHHHHHH