dEMOTIONAL
Tarassis

Det svenska bandet som råkade ha Caps-lock intryckt när de skickade in sitt namn till skivbolaget är tillbaka med ett nytt album som de kallar Tarassis, det har åtminstone fått ett snyggare skivomslag än debuten som kom för två år sedan. Om det låter snyggare än sist kommer jag att nämna senare i min text. Senast det begav sig stämplade jag bandet som ett ganska typiskt svenskt melodödsband eller metalcore om du vill använda det ordet. Ingenting som stod ut alls då, och bara ett album man snabbt glömde och jag kan inte påstå att jag minns något av bandets debut idag, vi får väl se om de lyckas bättre denna gång. De har åtminstone skapat ett album som ser mer intressant ut.

Melodöds av den svenska skolan, nämn Dead by April, Sonic Syndicate, Scar Symmetry, In Flames och en hel massa andra band och du kan föreställa dig hur detta album låter. Klarsång och vrålsång, kontrasten mellan det melodiösa och aggressiva är vad de bygger sin musik kring, precis som de andra banden i genren. Ganska typisk produktion för genren, sångstilen är densamma som i stort sett alla andra liknande band. Variationen är ganska typisk för genren, inte överdrivet stor och kanske inte tillräckligt mycket för att bibehålla intresset hela vägen över de tio spåren trots en speltid strax över 40 minuter. Om du förväntar dig att bandet ska dra sig ur skuggan av tidigare nämnda band kan du nog förvänta dig vidare för det gör de inte, det låter som ett typiskt svenskt album ur denna genre.

Kanske snäppet vassare än det tidigare albumet men fortfarande inget man skriver hem om, inget man höjer till skyarna eller beskriver med superlativer eftersom det varken är mer fantastiskt välgjort än något annat i genren, eller mer unikt än något annat i genren. Det är inte ett dåligt album, inte ett fantastiskt album heller men om man gillar den här typen av musik fungerar det säkert bra. Knappast något som kommer att gå till världshistorien men en stunds underhållning för den som föredrar den här typen av musik, vill man vara snäll kan man väl ändå konstatera att det är ett album som tar bandet i rätt riktning även om det inte är något större steg i den riktningen.

Ett okej album, lite löjlig lyrik kanske, lite fantasilös stil och man kan ha en del andra invändningar också som att det saknas ett hitspår, något som griper tag i lyssnaren. Nåja dEMTIONAL lär väl knappast skriva in sig i de musikaliska hitorieböckerna men de kanske kan underhålla en hel del av genrens fans, jag däremot kan varken såga eller hylla det.

HHHHHHH