Charles in the Kitchen
s/t

Charles från Schweiz som gillar att befinna sig i köket, det är vad detta album tycks handla om. En kanske närande måltid för den som gillar rockmusik då schweizarna som började sin bana som ett coverband som spelade i ett kök, de växte sedan ut till ett band som behöll det köksinriktade namnet och nu släpper de således sitt debutalbum. Ett album som inte är speciellt näringsrikt enligt innehållsdeklarationen med det ger all A-vitamin du behöver och bara en portion ger dig en massiv överdos av testosteron om man nu ska tro vad som står på baksidan.

Och det är just det som det hela handlar om, testosteronstinn rockmusik som går rakt på sak. Vi bjuds inga krusiduller eller utsvävningar utan enkel rockmusik av den ganska traditionella skolan, högt tempo och mycket energi. Ganska typiskt hårdrockigt helt enkelt, dessutom bjuds vi på klassiskt stiliserade låtar och absolut 0 % av RDI när det gäller nyskapande eller nytänkande – man kunde ju annars ha trott att ett band med ett så avvikande namn också skulle vara lite musikaliskt avvikande men om man tror det så tror man fel. Sångaren kanske de har lånat från valfritt rockband för han låter genretypisk så det förslår och produktionen är inget man skriver hem om då den låter ungefär som rockproduktioner brukar – inget imponerande där och inte heller variationen slår mig som imponerande eller spännande – det är ett typiskt rockalbum så enkelt är det.

Vad ska man egentligen säga? Det finns inte så mycket att orda om, det är enkel rockmusik utan konstigheter, det låter helt okej, en del låtar är väldigt bra. Det är inte nyskapande alls, det är inget som skiljer dem från mängden så det enda som skulle förhindra att de är helt bortglömda när de släpper nästa album är att de har ett lite annorlunda namn. Jag tycker ändå att det är ett ganska bra album att lyssna på, hyfsat medryckande hela tiden och de har ett bra driv i sin musik – man tröttnar dock ganska fort på det. Jag skulle nog ha velat se att de åtminstone försökte hitta på något som låter lite mer unikt, något som inte bara kopierar sådant som andra gör, omslaget visar ju att det finns en del sådana tendenser även om inget sådant kan höras i musiken. Fans av genren kommer definitivt att tilltalas, det låter ju som de vill att det ska låta – problemet kan dock vara att de inte är något av de mer framträdande namnen i genren även om de låter som dem.

Nåja, det här är ett hyfsat bra album My Own Highway är det vassaste spåret och de kanske ska hyllas lite för att de inte är homofober som de flesta av genrens förespråkare tenderar till att vara, I Wanna go to a Gay Bar heter nämligen albumets sista spår. Jag vill inte gå till en gaybar men å andra sidan vill jag inte gå till en vanlig bar heller, vad gäller albumet så vet jag inte om jag skulle vilja ha Charles i mitt kök men musikaliskt är det ungefär som det brukar låta i genren – business as usual kan man beskriva det som.

HHHHHHH