Cartographer
A Sea of Sunshine

Fransmän som ser sig som typisk arbetarklass, ett band som funnits ända sedan slutet av nittiotalet och har ett par album på sin CV, i oktober kom det senaste som jag äntligen lyckats få tid att skriva om nu sådär ett par månader senare. De verkar ju ha en positiv inställning till livet med tanke på titeln, kanske något att fundera på för alla er som känner er nere, kränkta och så vidare. Det finns alltid något positivt i varje situation, ett snyggt skivomslag skulle till exempel kunna vara det positiva när det gäller kvartettens nya album som är deras första sedan 2009. Kanske är bara det positiva att fansens väntan är över?

Post metal/hardcore eller något sådant, ganska rakt på med lite modern punkkänsla, ganska atmosfäriskt. Band som Tool nämns som en jämförelse för den som nu känner till dessa. Tretton spår får vi på detta album, ganska god variation ser över dessa spår och jag tycker även att vi kan benämna sångaren som ganska bra. Produktionen är i linje med vad modern musik ur denna genre brukar ha att erbjuda, inget direkt utmärkande inom detta område. Faktum är att det är svårt att se att detta arbetarklassband faktiskt har något som kommer att gripa tag i den som inte förväntar sig något, 55 minuters speltid gör det också till ett ganska långt album och att det är långt märker man som lyssnare eftersom det blir svårt att hålla intresset uppe hela vägen.

Inget dåligt album, de bjuder på en hel del sköna melodier och sådant men det lyfter på något sätt aldrig utan det känns som att albumet står och stampar och när det är slut känns det som att det aldrig kom någonstans utan blev kvar där det inleddes och att femtiofem minuter gått utan att man faktiskt fått något. Så illa är det väl inte riktigt för att man har fyllt tystnaden med behaglig musik så visst har man fått något för sin uppoffring. Det är dock inget album som kommer att stanna i min musikspelare nu när jag skrivit färdigt om det.

Första spåret är det bästa, därefter kommer en serie schyssta spår som dock misslyckas att väcka mitt intresse. Ett intresse som dock brukar vara ganska svårt att väcka ska väl tilläggas, så er upplevelse av samma album kan kanske skilja sig ganska mycket från min egen. Inget album som tilltalar mig något överdrivet mycket, det går bra att ha igång i bakgrunden men är inget jag orkar bry mig speciellt mycket i. Kanske är det lite för mycket arbetarklass för min del?

HHHHHHH