88 Mile Trip
Through the Thickest Haze

Kanske inte den längsta resan man kan företaga sig men det är åtminstone den som kanadensiska bandet 88 Mile Trip tagit sig och det genom det tjockaste dis – det låter ju spännande. Denna kvintett från Vancouver bildades 2013 och så vitt jag kan utröna utifrån pressinformationen är detta deras första album. De beskrivs annars som ett band som söker få lyssnaren att sträcka näven i luften och headbanga när de framför sin musik inspirerat av Stonerrock och doom från de senaste 40 åren. Det är ett ganska vitt begrepp kan man ju tycka och ger kanske inte i sig en föraning om hur det låter, men känns som klassisk pressbabbel precis som att räkna upp en räcka band de öppnat för eller medverkat på samma festival som. Jag önskar att alla band och pressinformationsförfattare kunde vara lite mer fantasifulla så att man slipper läsa samma dynga varje gång man ska läsa på om ett band. Hursomhelst, det var inte det jag skulle recensera utan detta bands första album.

Stonerrock tycker jag att man kan kategorisera detta som, Monster Magnet känns som en inspiration, landsmännen i Gypsy Cheif Goliath är säkert också inspirerande och en hel räcka andra band. Inget direkt unikt, snygga gungande tunga riff avlöser varandra, lite mässande sångstämma och hyggligt melodiöst. För genren en ganska typisk produktion och man känner lite som att de inte riktigt funnit en egen stämma utan söker fortfarande emulera sådant som de själva inspirerats av, inget fel i det men idag är inte det ett bra recept för att märkas och om man vill komma någonstans i musikbranschen bör man nog märkas. Variationen håller sig inom det förväntade området och överlag kan man nog beskriva detta album som ett ganska typiskt Stonerrockalbum, ingenting unikt att tala om.

Detta album börjar sjukt dåligt med ett mässande om en snubbe som har minnen från 1000 livstider, något som sedan inte reflekteras alls i det musikaliska. Efter det är det ganska okej stonerrock men ingenting som jag tycker sticker ut någonstans. Om jag jämför med till exempel tidigare nämnda Monster Magnet har de en lång väg fram till deras nivå, detta saknar framförallt själ men är också för återhållet och alldeles för förutsägbart för att verkligen tilltala någon som recensera flera hundra album om året och hör ytterligare något hundratal album som inte ens omskrivs. Kanske att fans av genren har ett större utbyte av albumet än jag har för det är som sagt inte så att de gör något speciellt dåligt, de brister mest i ett kreativt perspektiv och deras låtar är okej men inte mer sett i en jämförelse med andra liknande band jag hört.

Inledning är som sagt kass, resten av albumet håller medelkvalité för genren men parat med en inledning som gör att man inte vill lyssna vidare och avsaknad av distinkta hitspår kan jag inte ge ett högre betyg än det strax under mittbetyget. Men tänk på att du som gillar genren säkert kan se det lite annorlunda och antagligen gillar det, med lite mer personlighet och själ i låtarna tror jag att detta band kan växa fram som ett väldigt intressant band – deras debut har dock inget av detta och är i ärlighetens namn ett medelmåttigt album, inte dåligt men inte heller bra.

HHHHHHH