The Sade
II

Ibland får vi fortfarande CD-skivor även om de är mer sällsynta nuförtiden, den här gången från Italien. Två stycken fick vi och jag valde först den med det fulaste omslaget, italienska trion The Sades andra album som fått det kluriga namnet II. En maskerad man pryder framsidan men deras musik är allt annat än maskerad. Deras namn gör dock dem svårsökta på internet så jag har inte orkat leta så mycket efter andra recensioner och så vidare, inte för att det spelar någon roll för mitt omdöme mer än att det ger mig mer information än vad jag har nu.

Musiken är ganska rak hårdrock, tung och rejäl. Faktiskt låter det lite som omslaget indikerar, lite fett och lite kraftfullt. Sångaren har en lite mörkare röst än många rocksångare brukar ha, han har kraft och pondus skulle jag vilja säga. Stilistiskt finns det inte så mycket mer att tillägga egentligen, det är hårdrock utan krusiduller och utan konstigheter. Ganska bra drag, ingenting överdrivet fantastiskt i produktionen bara solitt och kompetent. En budgetproduktion tycker jag att man kan beskriva det som, en som passar albumet som handen i handsken. Lagom variation genom albumets tio spår och albumet känns kort och koncist, det spelas igenom på lite över halvtimmen.

Ett riktigt bra album, det är typiskt men ändå lite atypiskt. Sångaren har en djup stämma som bär låtarna längre än de skulle ha tagit sig med en mer typisk rocksångare. Alla låtarna är bra och jag har svårt att se något direkt negativt med albumet, det är starkt rakt igenom och jag måste tillstå att jag tycker att The Sade verkligen hittar något här. Jag kan starkt rekommendera detta album.

Bäst är de två avslutande spåren och i samma mening kan vi tillägga att de inledande två spåren inte är långt efter. Sista spåret Devil’s Son(g) är en riktigt skön låt, ger lite Johnny Cashvibbar faktiskt, men lite mer rock’n’roll än denna cowboysare. Till sist kan vi nog bara påpeka att detta är ett album jag tycket att ni ska ta er en närmare titt på, det kan vara väl värt tiden det tar.

HHHHHHH