Tankard
R.I.B.

Tankard vilar i öl eller vill vila i öl när de dör. Det är sextonde albumet för de tyska ölthrasharna och alla bygger på samma tematik och samma stilistik. Det kan inte direkt påstås att detta är ett innovativt band, å andra sidan kan man inte beskylla dem för att ta sig själv på största allvar heller. Det är alltid positivt med band som inte tar sig på för stort allvar, det är trots allt bara hårdrock.

Thrash metal närmare bestämt när det gäller dessa herrar, inte mycket till djup utan det är lättillgängligt och enkelt att uppskatta för dem som gillat bandet sedan tidigare. Det känns inte direkt som att de öppnar för något nytt, att de tar nya musikaliska vägar, det är samma tunga svängiga thrashmetall som tidigare. Kompetent producerat, väl framfört, töntigt ur en lyrisk synpunkt och inte direkt upplyftande för den som hoppats att bandet för första gången skulle hitta på något mer intressant än sitt öltrams. Nåväl, det är inte lyriken som kommer i första hand när jag bedömer musik, det är inte alltför varierat över albumets tio spår och fanatikern kommer att känna igen sig för att det är ungefär detsamma som tidigare album från dem.

Hyfsat att lyssna på men knappast något minnesvärt, knappast något jag känner mig alltför inspirerad av. Det är inte ett album som jag kan rekommendera till andra än bandets fans då jag har svårt att se vad det tillför till den musikaliska världen, vi har hört det förr och vi har utsatts för lyriska tematisk femton gånger förr. Det är inte direkt som att jag tittat på något nyskapande denna gång. Egentligen ingenting mer att säga om detta, fantasilöst och idéfattigt, det enda som egentligen räddar dem är att de inte tar sig själva på så stort allvar.

Ingen favoritlåt, allt är okej, det går att lyssna på men varför inte bara lyssna på något av bandets tidigare material, det är både bättre och mer underhållande än detta. Kort sagt ett hyfsat thrash metal album som knappast kommer roa andra än de redan inbitna fansen.

HHHHHHH