Svart
Det Personliga Helvetets Spiral

Svensk svartmetall på svenska, det är vad Svart handlar om. Ett enmansband med några album i bagaget, detta är det tredje och här stöter vi på ett personligt helvete eller något sådant. Inte så intressant framsida men innandömet är desto mer spännande vilket kanske kan sägas vara ganska ovanligt för ett enmansprojekt i denna genre.

Det handlar som sagt om svartmetall av det mer alternativa slaget, det förekommer en hel del inslag av akustiskt och klarsång. Ganska varierat och någon skulle säkert kläcka ur sig något som progressivt dessutom. Sången och vrålsången är ganska typisk för den extrema metalgenren och tillvägagångssättet är väl inte heller egentligen speciellt unik. Det känns en aning annorlunda men samtidigt är det ingenting som verkligen överraskar. Bra produktion tycker jag dock att det är, intressant ljudbild med bra kraft och dynamik vilket är positivt. 46 minuters speltid och en hygglig variation men som ändå känns som ett relativt långt album, kanske att vissa partier blir lite väl långrandiga.

Överlag ett bra album, i vissa delar lite segdraget men i det stora hela tycker jag att det fungerar väldigt bra. Kanske inget album jag kommer att återkomma till nu när jag väl recenserat det men ett som jag tror kommer att tilltala fans av den mer episka extremmetallen.

Ett komplext album nedbrutet till ett par korta stycken men det är ett album svårt att skriva om, åtminstone för mig, det är bra men engagerar inte tillräckligt mycket för att verkligen imponera. Inget spår står heller ut på endera sättet, albumet fungerar bäst i sin helhet och bör därför intagas på det sättet. Utan att tappa tråden och bli för långrandig kan jag konstatera att det är ett bra album som blir lite väl långrandigt till och från.

HHHHHHH