Silent Opera
Reflections

Ej att förväxla med det italienska bandet med samma namn, detta är ett franskt band som släpper sitt andra album som fått namnet Reflections. Det är ett kvinnofrontat symfonimetalband, sådant är alltid trevligt i mitt tycke, men det är samtidigt en genre som jag tycker börjar kännas ganska överbefolkad. Det börjar dyka upp alltfler band som bara vill låta som sina föregångare, det är ett sådant där album med en vrålare och en sångerska och sådana finns det ju också en hel drös utav. Bandets debut sägs ha varit riktigt vasst, jag hörde den aldrig och i pressinfon för detta album talas det om att bandet vill nå våra djupaste känslor med sin musik som ska vara lite melankolisk och brutal och allt det där.

Deras musik är lite symfoniinspirerad kraftmetall med kvinnlig och manlig sång. Förstås med en del dynamik mellan rösterna som vrålas och sjungs vackert, ljudbilden är snygg och finstämd. Inte speciellt tungt, men det är vackert och bra producerat, kvalitativt utfört på alla sätt. Kanske inte den variation man skulle önska av ett sådant album, I mailet stod det progressive melodic metal men jag är inte sådär jätteövertygad om det progressiva men det melodiösa är definitivt korrekt, väldigt melodiöst. Snyggt album överlag skulle jag vilja påstå, lite långt skulle jag dock vilja påpeka.

Kvalitativt producerat, välgjort och allt det där. Samtidigt väldigt identitetslöst och jag finner mig själv svärandes över bands brist på själ, inte för att detta är dåligt tvärtom. Men trots att det är bra kan jag inte känna mig alltför exalterad över ännu ett album i denna genre, det behövs mer än en snygg fasad för att det ska fungera med musik som denna idag och tyvärr är detta inget mer än en snygg fasad. Nio bra låtar men inget som står ut i endera riktning.

För bra för att sågas och för ointressant för att hyllas. Ett hyfsat album men ingenting som kommer att snurra i min skivspelare nu när jag skrivit vad jag tycker.

HHHHHHH