Sebastian Bach
Give 'Em Hell

När jag intervjuade Sebastian Bach häromåret berättade han att han jobbade med lite nytt material som han var väldigt nöjd med. Han berättade också att han var väldigt nöjd med sin senaste studioskiva och att målet med det nya materialet var att överträffa den, så för att den här recensionen ska bli rättvist är det väl bäst vi backar tillbaka till 2011 och utgår från 'Kicking And Screaming'.

'Kicking And Screaming' lät som "en valross som fått hicka eller ett bi som blivit nekad av ett prostituerat hon-bi pga utseende" hävdade jag när skivan var ny och klagade egentligen bara på att den sista kvarten på skivan kändes överflödig eftersom den inte bidrog med något nytt till skivan. Så har Bach adresserat längdproblemet till 'Give 'Em Hell' eller har den samma problem? Tja, det är en låt mindre på denna och 3 minuter mindre musik så visst har det åtminstone gått åt rätt håll med 'Give 'Em Hell'. Vidare tyckte jag att i stort sett allt på skivan i övrigt var bra gjort och lät intressant på 'Kicking And Screaming' och förutsatt att Bach kan matcha detta borde således det något adresserade problemet från senast kombinerat med lika hög kvalité i övrigt innebära att 'Give 'Em Hell' är ett riktigt toppalbum. Tja… vad ska man säga?

Wow! Det är nog rätt ord. För visst har Bach bibehållit samma kvalité som på 'Kicking And Screaming' och han har också gjort en hel del som är ännu bättre. Det är hårt som det brukligt bör och det är melodiöst som det brukar och bör. Skivan är hårdare, bättre sammanhängande och har fler låtar som individuellt är riktigt bra. Finns det något som låter sämre på 'Give 'Em Hell' har då inte jag hittat det. Bach själv låter fortfarande hel och ren i rösten (visst med viss hjälp av datorernas hjälp men resultatet är vad resultatet är oavsett hur det uppnåtts) och samtidigt tycker jag de instrumentala insatserna fått mer svängrum här och hörs bättre. 'Give 'Em Hell' är verkligen ett äkta hårdrockalbum. Kalla det heavy metal om du vill, jag kallar det för första Sebastian Bach-skivan som verkligen på riktigt headbangat bort alla spår av Skid Row. Det här låter inte alls som bandet där Bach slog igenom en gång i tiden, det här låter eget. Eget och jävligt bra!

I tredje spåret sjunger Bach att alla hans vänner är döda, men det verkar inte störa honom märkbart så som han ångar på och längre fram på skivan blir han istället riktigt våldsam och tar med pistolen till ett knivslagsmål som i mitt tycke nog är den mest traditionella Bach-låten, om man kan tala om sådana. Bäst på skivan är avslutande Forget You där Bach körar bakom sig själv på sitt alldeles egna sätt men låtar som Push Away, Dominator och den något countrydoftande April Wine covern Rock N Roll Is A Vicious Game är också riktigt bra spår.

Frågar du mig är det här den bästa skivan Bach medverkat på under hela sin snart 30 år långa karriär. Som ett vin har den gode Bach åldrats väl och nu den tredje april fyllde han 46 år - vem sa att en sångare har ett bäst-före datum? Den här skivan känns i alla fall som att den saknar ett sådant, jag har spelat den dagligen i en månads tid nu och den har inte tappat någon glans alls under resans gång - om något så har den, liksom Bach under sin karriär, bara vuxit. Produktionen bidrar naturligtvis till intrycket, det klara ljudet som boxar dig på näsan så att blodet strömmar genom dig och tänder dina sinnen till max. På något sätt är det här första skivan Bach gör där precis allt, utan "utom" bakom, låter helt rätt. Årets bästa skiva så här långt!

HHHHHHH