Poets of the Fall
Jelous Gods

Finska Poets of the Fall släpper sitt sjätte album, ett album som jag höll på att missa av ett band jag uppenbarligen missat. Ett album som handlar om avundsjuka gudar, kanske på grund av den poetiska kvalitén hos höstens poeter. De bjuder inte direkt på det mest lockande skivomslaget på detta album men man ska ju som sagt inte bedöma en bok efter dess omslag.

Innanför omslaget finns ett album som erbjuder poprock, melodiös rock med en sångare som håller till i ett snyggt mellanregister. Riktigt bra sångare faktiskt. Låtarna är allt från ballader till lite mer drivna rocklåtar men ingen direkt hårdrock som vissa metalrecensenter jag sett har klagat på. Jag bryr mig dock inte om genre på musik jag lyssnar på och metal är allt annat än en garanti för kvalité. Detta är riktigt kvalitativt producerat med en ljudbild som imponerar och ett flertal låtar med stark hitpotential. Femtioen minuters speltid kan tyckas ganska långt men jag kan lova att dessa flyter förbi ganska snabbt, färden hem till det nya slottet går riktigt fort när man lyssnar på albumet, och man får definitivt sin beskärda del av skön poppig rockmusik.

Nu på senare dagar har jag repeterat detta album om och om och om och om igen för att det är jävligt bra och man vill bara höra det igen, och igen. Det är ett bra flöde i låtmaterialet och albumet tappar aldrig riktigt drivet även om tempot är lågt ibland och en metalfanatiker skulle kalla det väldigt tamt så är det bättre driv än i 99% av svartmetalltristessen vi utsätts för nästan dagligen (ni får dock inte se så mycket av det recenserat). Med rätt marknadsföring lär vi säkert få höra en hel drös av deras musik på radion, deras fyra första album nådde förstaplatsen på finska albumlistan bara för att påvisa något av deras kommersiella potential. Det skulle säkert kunna gå precis lika bra för dem i andra länder om de fick rätt exponering. Och de skulle förtjäna framgången för om du inte är en insnöad hårdrockare som hatar allt annat än ”riktig” metal, eller någon annan from av insnöad tönt, kan du inte på allvar säga att detta är något annat än väldigt bra för det är musik som bör tilltala alla. Det är riktigt jävla bra helt enkelt.

Bäst är Choice Millionaire som har en refräng som bara sätter sig, det är en grym popdänga som jag repetera om och om igen hur många gånger som helst. Men det finns flera schyssta dängor som Rumors, Daze, Hounds to Hamartia för att nämna ett par. Brighter Than the Sun är lite sömnig (inte dålig) och hade kunnat skippas för att hålla speltiden under femtio minuter, annars finns inget att klaga på. Det är ett grymt album som jag kommer att behålla även när jag skrivit klart, något jag inte gör med mycket av det jag får. Därmed kan jag bara säga att det inte finns en enda ursäkt att missa detta album, du har definitivt råd att införskaffa det. Med det återstår bara för mig att färdas vidare i fåtöljen, jag har nämligen investerat en del av mina miljoner på att bygga luftslott som jag ska besöka. Sex sexiga poäng till poeterna lämnar jag efter mig innan avfärd.

HHHHHHH