Legend
Spirit

Brittiska legenderna i Legend släppte för en stund sedan vad som tycks vara deras femte album, de har också hunnit med någon liveskiva och samlingsskiva. Steve Paine tycks vara mannen bakom bandet med idéerna och allt det där med sången sköts av sångerskan Beck Sian. Vad som slår mig mest med Legend är det fantastiskt snygga skivomslaget som är ett konstverk av en brittisk konstnär vid namn Josephine Wall. Det är drömskt och spännande, ett verk som definitivt får tankarna att vandra och ett jag tror skulle dra ögonen till sig om folk bläddrade bland skivomslag i en skivbutik. Något som dock inte är speciellt sannolikt längre då sådana knappt existerar. Legend existerar dock och har så gjort under ganska lång tid, deras första album släpptes redan 1991. Det är också ett band jag fullständigt missat, kanske har de flugit väldigt lågt under radarn tidigare.

Det är symfonisk, progressiv rockmusik med mycket fokus på körad sång och så vidare. Keyboards spelar en prominent roll och låtarna är väldigt, alla utom en klockar in på över tio minuter, den längst på arton och kortaste på knappa sju minuter. Inget ont om långa låtar men många som gör långa låtar tenderar till att dra ut dem in absurdum vilket gör att kvalitén känns lite åsidosatt för att åstadkomma ett mål som bara musikerna själva kan vara intresserade av. Lite av denna känslan får jag i merparten av Spirits låtar. Det blir lite segt, lite långdraget och speltiden på en timme känns väl tilltagen De hade kunnat skära en hel del i låtarna utan att något gått förlorat. Ljudbilden är dock imponerande, sången riktigt bra och man kan inte klaga mycket på hur de framför sitt verk.

Det är ett bra album, det går inte att förneka men samtidigt som jag sitter och skriver just detta är låten Tangled Skein inne i ett fullständigt meningslöst parti som jag mest sitter och suckar över i väntan på att albumet i sig ska ta fart igen men jag antar att man måste fylla ut en arton minuter lång låt med massa meningslöst dravel. För att ta ett välbekant exempel kan jag säga tänk mellanpartiet på Rime of the Ancient Mariner av Iron Maiden, en massa meningslöst dravel innan låten som kunde ha varit bra fortsätter (Tangled Skein tar dock slut efter detta så man kan byta spår för att slippa skiten). Det här problemet har detta band i flera stötar, riktigt grym musik varieras med trams som får en att koppla bort intresset för albumet. Spirit känns lite som en fantastisk möjlighet som slösats bort, detta hade kunnat vara fantastiskt men är det inte.

Jag måste erkänna att mitt intryck av detta album är väldigt ambivalent, i sina bästa stunder (vilka är många) är det fantastiskt bra, refränger, atmosfärer och allt. Sedan går de ner sig och adderar fullkomligt onödiga partier till låtarna, antagligen för en episk känsla, och det gör mig snarare negativ till albumet. När jag är i det urtrista partiet jag tidigare nämnde vill jag såga detta album och låtförfattaren vid fotknölarna och sedan skratta när den sistnämnde förblöder till döds. Sedan börjar nästa låt och det blir riktigt bra, och så fortsätter det, ett album med toppar och dalar som ändå överlag är bra men kanske uttrycket ”less is more” borde introduceras för detta band för detta album är ett tydligt fall av den saken. Förstört av onödig utfyllnad.

Legends Spirit är definitivt bra men det är samtidigt ett album som är lite av en besvikelse eftersom det känns som att de förstört ett lysande album och bara gjort det bra. Ett album som hade kunnat vara bland favoriterna men istället hamnar i högen som hädanefter kommer att förbli olyssnad, en fallen legend är vad det är.

HHHHHHH