Garagedays
Passion of Dirt

Den österrikiska kvartetten Garagedays återvänder ett par efter sin debut, denna gång med en passion för smuts. Ett album vars omslag inte är lika intressant som debuten, inte direkt ljusare än vad vi såg då men det känns smutsigare och mörkare på något sätt men kanske inte lika kallt och kliniskt. Så vad har hänt sedan debuten? Nytt skivbolag och kalendern säger att det är ett annat år men har något hänt musikaliskt?

Bandet har förfinat sin råbarkade och smutsiga ljudbild, det är på något sätt som ett garagerockband som hittat ett lite mer moget och sofistikerat sätt att framföra sin råa rockmusik till en bredare skara. Riktigt bra produktion, de fångar essensen av rebellisk och rå rockmusik. Vad jag saknar denna gång är mer intressanta frågor, gränden är inte lika intressant som det som syns på första skivomslaget. Musiken däremot är bättre gjort, mer fulländad än tidigare, och då var bandets debut ändå riktigt vasst producerad men detta är bättre. Klart bättre. Sångare Kern har definitivt tagit ett steg, eller åtminstone har låtskrivandet tagit ett positivt steg så att han kommer mer till sin rätt. Imponerande musik, imponerande låtskrivande, det finns definitivt inget att klaga på när det gäller bandets musikskapande. De håller sig dessutom med vettig speltid då albumet fortgår om kring 44 minuter och dessutom bjuder på ett varierat låtmaterial.

Passion of Dirt är definitivt ett fint steg framåt för Garagedays, det är ett bättre album på alla plan. Låtmaterialet är bättre än det vi fick på Dark and Cold. Ändå tycker jag inte att det är så pass mycket bättre än debuten att det förtjänas ett högre betyg men väl en starkare version av samma betyg. Jag gillar detta album, det är kul när folk går tillbaka till genrens rötter utan att trycka på déjà vu-knappen, det är klassisk hårdrock, skitigt och argt utan att bli nostalgiskt och romantiserande. Det är klassisk hårdrock i sin skitiga form som fortfarande känns fräsch och intressant, tack för den Garagedays efter flera av de senaste albumen jag hört har jag varit nära att tappa hoppet för dagens musik.

Bäst är inledningen, de två första spåren griper mest tag i mig men det är också i denna spåranalyserande övning jag märker albumets enda lilla svaghet. Det saknar den där starka fokalpunkten, som till exempel Wintergarden och albumet jag har i bilen också har (inte för att något av dem är samma genre som Garagedays), låtar som man hela tiden minns som lurar starkare än allt annat man hör. Garagedays saknar den där så kallade hitlåten och det är den enda lilla svagheten i ett i övrigt alldeles utmärkt album. Hård rockmusik låter mycket sällan bättre Garagedays, ett namn vi definitivt börjar kunna sätta som synonym för kvalitativ hårdrock.

HHHHHHH