Annominus
End of Atonement

Danska bandet Annominus släpper sitt första album som de fyndigt nog kallar End of Atonement, frågan är varför? Varför är det slutet och inte början? Annars finns det väl inte sådär jättemycket att säga om denna kvintett från Danmark, de bildades 2009 och släppte en EP 2011. Deras mål i sitt musikskapande har varit att kombinera musik de gillar med sin egen personlighet och således skapa något eget, kanske inte musikaliskt unikt men något som låter som dem själva. Det är en bra strävan, man kan inte om man vill skapa musik idag bara ta en genre och följa formatet, det måste till något mer. Självklart är det sedan en sak att sträva efter en sak och en annan att sedan faktiskt lyckas att utföra den saken. Jag tycker inte de lyckats överdrivet väl med skivomslaget som inte direkt lockar till val av detta album, men det är som vi alla vet insidan som räknas och vad ska vi säga om den?

Så vitt skilda inspirationskällor som Pink Floyd och Rammstein sägs det, dessa skiner båda igenom i bandets tungt biffiga riff som samtidigt bjuds melodiösa inslag. Sången är grymt bra, tung och med pondus men samtidigt melodiös. Väldigt dynamisk ljudbild, riktigt flott produktion dessutom. Balansen mellan det rena och polerade och det smutsigt rockiga är riktigt bra och hela albumet känns mastigt och spännande. Som jag redan beskrivit finns där en stor dynamik, dessutom är det väldigt varierat vilket gör att albumets 41 minuter knappast kan beskrivas som monotona.

Annominus skall trycka på rätt knappar för att tilltala både metal- och rockfans, åtminstone säger skivbolaget det. Och jag instämmer i vad skivbolaget har att säga, detta är definitivt musik som bör kunna tilltala en bredare publik. Mastigt, kraftfullt, spännande, varierat, dramatiskt och dynamiskt med ett flertal riktigt intressanta spår. Jag kan inte se några direkta svagheter i detta album, det är riktigt jävla bra och jag kan inte annat än rekommendera detta album. Du bör definitivt kolla upp detta album.

Det är svårt att plocka ut något riktigt favoritspår på detta album för att det finns ett helt gäng riktigt vassa spår. Jag tror dock att jag vill utnämna den avslutande trion till albumets höjdpunkt där jag skulle vilja säga att det avslutande spåret Finding Neverland tar högsta priset. Så, man skulle faktiskt kunna säga att det är ett grymt album som avslutas på bästa möjliga sätt. Annominus och deras End of Atonement är definitivt en riktigt trevlig bekantskap och jag är ganska säker på att de har alla möjligheter att lyckas riktigt bra med sin musik. Ett namn att lägga på minnet: Annominus, det är ett lite krångligt namn men det kan nog vara värt att minnas.

HHHHHHH