Xenosis
Of Chaos and Turmoil

Från wikipedia: ”Zoonos är en sjukdom som sprids mellan människor och djur. Vissa mikroorganismer som företrädesvis orsakar sjukdomar hos djur kan i vissa fall spridas mellan djur och människa. Sådana infektionssjukdomar brukar kallas för zoonoser. Spridningen av en zoonos går i princip till så att sjukdomen förekommer bland en infekterad djurpopulation och överförs från denna till människa via direkt kontakt, via vektor eller via av djur förorenat vatten eller livsmedel, till exempel salmonella. Vanligen sprids sjukdomen inte vidare från människa till människa.” Det är vad bandets namn betyder om man söker lite grann ”Xenozoonosis, also known as zoonosis or xenosis” står det på originalspråket och kan uppstå vid xenotransplantation dvs när man transplanterar mellan en art till en annan. Intressant bandnamn får man väl säga, det vittnar om ett tänkande band kan tyckas.

Det är ett brittiskt band vi har att göra med, en kvartett som beskrivs som hårt arbetande musiker (jag hatar den textraden i pressinformationer) vilket betyder att vi har med ännu ett desperat försök att sälja ett band snarare än ett band som är kompetent i sig. Det brukar åtminstone vara så när den texten förekommer och det förekommer mer pressreleaseklichéer i denna pressrelease: som tusentals timmars studio- och liveerfarenhet, spelningar med det bandet och det bandet, och förstås klassikern ”väloljade proffs”. Det hade varit väldigt avtändande om jag läst det innan jag lyssnat på albumet.

Det handlar om progressiv extremmetall, dödsmetall för att vara exakt och det varvas typiska primitiva dödsinslag med lite snygga avvikande idéer även om den övergripande bilden står i den traditionella dödsmetallen så är det en sådan som ibland får dig att stanna till och tänka till. Typisk dödsmetallproduktion och instrumenterande är det dock generellt och som vanligt när det gäller den genren känns det inte speciellt tungt utan snarare ganska tamt och kraftlöst, lite som en kattunge som försöker framstå som en kraftfull lejonhanne, det går inte helt bra speciellt inte om kattungen är gråvit och korthårig. Hyfsat varierat i låtarna men albumet i sig känns inte speciellt varierat att lyssna på och blir den där traditionella dödsmetallmassan som går in genom ett öra och ut genom det andra. Med några väldigt intressanta undantag känns detta album som ett ganska typiskt dödsmetallalbum tycker jag, ingenting direkt oväntat eller iögonfallande om du inte är en av genrens traditionalister förstås men då är din referensram ganska smal.

Är det bra då? Det är inte spyframkallande, så långt kan jag sträcka mig. Låtarna i sig är väl inte värdelösa heller men totalt sätt känns det ganska onödigt och framförallt intetsägande. Det talas om inslag av jazz och en massa spännande och visst finns dem men det finns för lite av det och det rår inte på den traditionella dödsmetallbilden som genomsyrar hela albumet och det är en besvikelse tycker jag. Det finns potential men varför envisas med det näst sämsta sättet som finns att sjunga på? varför envisas med en tråkig övergripande ljudbild? och varför inte ”go mad” på riktigt och inte bara vara alibiproggig? Jag har sett en och annan bra recension av albumet men också några väldigt neutrala så kanske inte det mest intressanta albumet för någon vad det verkar.

Jag skulle vilja säga att namnet är det bästa med detta band och omslaget för albumet är snyggt, resten kan jag gärna ha både osett och ohört för det är ingenting som direkt förgyllt mina senaste dagar, snarare tvärtom. Det väcker också en fråga: varför är så mycket progressiv musik så lite progressiv idag? Svara på den om ni kan...

HHHHHHH