Wild Rose
Dangerous

Den 22:a februari får vi se en vild ros släppa sitt andra album som går under namnet Dangerous och har ett ganska sexigt skivomslag, låter det spännande eller kanske till och med farligt så kanske ni ska fortsätta läsa. Bandet är grekiskt och funnits sedan 2004 men fram till 2011 verkar det varit väldigt från och till med saker och nu till deras andra album som släpps ungefär två år efter debuten kan vi konstatera att de fått en ny sångare. Denne sångare heter David A. Saylor och är känd från bandet Push, jag antar att han inte är från Grekland med tanke på namnet.

Musikaliskt stegar detta band på stigar som trampats ett antal gånger tidigare, det handlar om ganska klassisk AOR med åttiotalskänsla. Det är tydliga keyboards en klassisk melodiös rocksångare, inte särskilt hårt och väldigt fokuserat på tydliga och medryckande refränger som upprepas relativt mycket genom låtarna. Enkla låtstrukturer och sådant använder de också, jag recenserade ett band som heter Taste för ett litet tag sedan och Wild Rose anammar en stil som är ganska lik deras. Det låter lite daterat stilistiskt men detta kompenseras av en modern, väldigt putsad produktion som dock samtidigt ändå kan misstagas för de bäst producerade banden från åttiotalet. Jag törs nästan lova att ni inte kommer att få några direkta överraskningar när ni lyssnar på detta band som dock är kompetenta och gör ett bra jobb, jag tycker att sångaren passar riktigt fint in med bandets ljudbild.

Jag kan ju inte säga att det låter dåligt för det finns inga direkta brister alls i detta album, låtarna är bra och albumet är trevligt att lyssna till och det fungerar väl vid de flesta tillfällen, det krävs inte ens en massa genomspelningar för att komma in i albumet. Samtidigt har jag svårt att hylla något som inte ger den där känslan av magi, som inte griper tag i mig som lyssnare vilket gör detta till ännu ett av de där mitt-i-vägen-albumen som är kul att lyssna på men samtidigt inte är riktigt bra eller dåliga utan någonstans där mitt emellan. Det känns som att bandet lagt mer tid på att emulera en ljudbild än att skapa en egen och ingen av låtarna känns riktigt spännande eller fängslande. Det blir bara ett kul album som man inte kan säga speciellt mycket om egentligen.

Så här är det: om du är åttiotals- alternativt sent sjuttiotalsnostalgiker kommer du säkerligen att älska detta för det är en resa tillbaka i tiden, en resa till en tid då vinylskivorna regerade och album såldes i miljoner snarare än som idag i hundratal. En tid utan tramsiga mobiltelefoner och med roligare frisyrer, det var dock inte bättre då, bara annorlunda och om du önskar att du var kvar i den tiden då är Wild Rose ett intressant album. Om du vill ha album inom AOR som de görs idag med mer kraft och energi då skulle jag faktiskt vilja säga att Wild Rose saknar något. Dangerous är ett bra album men det saknar den där känslan av fara som ett riktigt bra album inom genren måste ha.

HHHHHHH