We Came as Romans
Tracing Back Roots

Vi kom som Romare kallar sig detta amerikanska band som nyligen givit oss sitt tredje album som spårar tillbaka rötterna. Rötterna som de kommit fram till genom sitt idoga arbete eller något annat spännande kanske det handlar om, skivomslaget vittnar om någon form av metalcore och eftersom jag recenserat bandet tidigare vet jag att så är fallet. Med vrålande och klarsång som avlöser varande i tung dödsmetallig skepnad som oftast varvas med medryckande refränger och liknande kan de tänkas tilltala en stor massa musikfanatiker samtidigt som de kan tänkas avskräcka en hel del på grund av att de egentligen är varken eller. Varken extremmetall eller tungmetall, det är något mellanting. Det är modernt.

Det är också riktigt snyggt producerat, refrängerna är oförskämt poppiga och medryckande. Dödsmetallsången är väl ingen höjdare och helheten saknar lite grann inom variationsområdet. Det är också ganska typiskt för genren och om man jämför med det förra albumet är det knappast ett avsteg i en annan riktning utan mer eller mindre samma sak vi fick 2011. Inget emot att band håller sig till sin sak men att kopiera sig själva är en annan sak och jag tycker att de faktiskt kopierar sig själva i denna situation. Deras album erbjuder elva spår och 40 minuter musik, åtminstone kortare än förra gången men kanske aningen långt för ett album som är så sparsamt varierat som detta.

Det är ett hyfsat album, varken bra eller dåligt egentligen bara ett sådant man lyssnar på en stund och sedan lägger bort. För alltid. Andra spåret Fade Away är ett riktigt bra sådant, grymt skön refräng och sådant, men kanske är det bara för att det är det första spår man lägger märke till eftersom de flesta spår har riktigt starka refränger som rycker med och som glänser. Synd bara att allt känns så stereotypt, så fantasilöst. Det känns lite som att allt i vår värld blir mer fantasilöst, kvalitetsmässigt bättre men samtidigt inte tillräckligt intressant eller fantasifullt.

Jag hade gärna sett att bandet ryckt upp rötterna, kastat dem så långt de kunnat och sedan framträtt med något dramatiskt och spännande som ändå känns som We Came As Romans. Jag skrev att det förra albumet var en bortkastad möjlighet och jag tycker att detta album känns precis likadant och kan egentligen inte se något som direkt vittnar om en utveckling för bandet. We Came as Romans senaste album kan beskrivas som ett kompetent sådant, men kompetent utan att glänsa.

HHHHHHH