Trail of Tears
Oscillation

Norska skönheten möter odjuret koncept verkar vara ganska vanliga, det finns ju en hel räcka med sådana band från vårt märkliga grannland i väst. Visserligen är antagligen Trail of Tears numer icke-existerande med tanke på att det tydligen pågått en del pajkastning på fejsbok mellan bandets medlemmar då främst Ronny Thorsen och den kvinnliga sångerskan Paulsen som anklagade Ronny för alla problem trots att denne är mannen bakom hela konceptet, den som skriver musiken och lyriken, han kanske inte är den som spelar en massa då han bara sjunger men den kreativa kraften måste ju ändå ses som den viktigaste i ett band för utan kreativitet får vi Iron Maiden. Nu kanske denne har samarbetsproblem eller vad det nu är, ärligt talat så skiter jag i vilket för bandets interna konflikter kan faktiskt inte sägas ha den minsta inverkan på min åsikt om bandet. Jag nämner det främst för att detta sjunde album med ett fantastiskt snyggt omslag kan vara svanesången för Trail of Tears, på ett sätt hoppas jag verkligen att så inte är fallet men på ett annat kan det inte spela mig mindre roll.

Musikaliskt är det vad jag berörde tidigare, gotisk metall med stora arrangemang och en manlig lite vrålande sång och en kvinnlig mer finstämd sång. En dynamisk ljudbild, mycket beroende av den episka dynamik som skapas i samspelet mellan sångarna men också i de stora pompösa arrangemang de visar upp. Tänk Nightwishs senare alster eller något liknande så har du en viss aning om vad du kan förvända dig. Båda sångarna visar ett brett register och albumet vars speltid är närmare timmen, om man räknar in digipakets två bonusspår, är därför väldigt varierat. Det har ett ganska stort djup, en känsla av mörker. Men också en av hopp om en varmare tid och ett ljus i mörkret. Välgjort, fantastiskt producerat och väldigt kompetent. Superlativer kan nog säkert komma att hagla hos de vanliga misstänkta som älskar att skriva upp allt, jag har nog däremot som vanligt förlagt min superlativväska någonstans, kanske är den stulen? Om du sett en väska med superlativer någonstans kan du ju maila, jag saknar den.

Jag måste säga att efter att ha hört detta album dussintalet gånger är jag inte speciellt imponerad av vad jag får. Visst, ljudbilden imponerar och omslaget men albumet som helhet känns märkligt slätstruket och märkligt trött på något sätt. Cathrine Paulsen sjunger bra men låter oinspirerad och trött medan Ronny inte har någon direkt inspirerande röst alls. Är det för tillrättalagt? det kan vara, detta album har annars allt som jag tycker om med ett musikalbum men ändå känns det så ordinärt. Det är storslaget, det har djup, bra framträdanden och allt det där, är det bara trötts sånginsatser som sänker mitt intryck eller är låtmaterialet inte lika bra som produktionen? Jag vet faktiskt inte varför men detta album imponerar inte det minsta på mig, jag blir mest trött av att lyssna på det, ungefär som jag blev av att läsa om bandets interna konflikter på diverse platser på nätet.

Om detta blir bandets svanesång måste jag säga att de inte lämnar efter sig ett alltför stort tomrum, med ett album som känns så här intetsägande kanske det är bäst att lägga instrumenten och nothäftena på hyllan. Nu låter det dock som att jag inte alls tycker om det men jag tycker att det är ganska bra, det är ett obestridligt faktum, men samtidigt är det så att faktum kvarstår att albumets ljudbild och storslaget episka närvaro sätter upp en känsla av drama och fantastiska äventyr som man aldrig riktigt får men kvar blir ett ordinärt vardagsliv som känns alldeles överarbetat. Kanske är det med detta album som det är med många människors liv på fejsbok, sålt till överpris då det görs större väsen av det än vad som faktiskt är fallet i verkligheten. Därmed sätter jag punkt för Trail of Tears och säger att första bonusspåret och Crimson Leads on the Trail of Tears är riktigt bra men trots det känns albumet väldigt välgjort men samtidigt oväntat intetsägande. Jag antar att man kan säga att Trail of Tears bygger luftslott.

HHHHHHH