Timo Tolkkis Avalon
The Land Of New Hope

Det är lite synd det som hände med Timo Tolkki och Stratovarius. Tolkki är bland de trevligaste musiker jag pratat med, en självreflekterande person som försöker se större sammanhang i saker och inte bara det uppenbara. Stratovarius utan honom fungerar väl hyggligt, det är inte det, men det var en riktigt bra grupp musiker där under några år och skulle jag plocka ut någon form av ultimat bandsättning skulle nog Stratovarius under slutet på 90-talet och början av 00-talet hamna hyfsat nära. Men det var då det, nu är nya tider och Stratovarius gör skivor utan Timo medan Tolkki själv snickrat ihop en metalopera som han kallar för Avalon till vilken han bjudit in diverse gästmusiker, sångare och andra. Resultatet är denna 51 minuter långa skiva kallad 'The Land Of New Hope', fylld till bredden med tio klassiska power metal spår i Tolkkiansk stil (dvs storslagna, i snabbare mellantempo och riktigt välgjorda).

Jag kan inte hjälpa att känna att Tolkki fått en hel del av sin inspiration till detta projekt av sin vän Tobias Sammet och hans projekt Avantasia (som f.ö. släppte en ny skiva i våras). Stilen ligger inte överdrivet långt ifrån Avantasia, operastuket och flera av dessa gästmusiker har Sammet också och namnet är trots allt en av huvuddelarna i Avantasia (som skapats av orden "Avalon" och "Fantasia"). Kanske var detta någon Tolkki velat göra under lång tid och suttit och skrivit på i flera års tid och kunde göra först nu när hans Stratovariusäventyr tog slut? Kanske, det är väl tänkbart. Men man måste ändå ställa frågan om likheterna till Sammets projekt (som Tolkki också medverkat på) inte är lite för stora för att bara förbise, och fler än jag har ställt denna fråga men i slutänden är det trots allt inte tal om plagiat så vi släpper det och går vidare.

'The Land Of New Hope' utspelar sig i framtiden, i en orolig tid då människans förödelse lämnat jorden fientlig och måste kämpa för att överleva. De beger sig ut på en resa efter drömmarnas land, paradiset eller vad ni än vill kalla det i förhoppningen om att det ska bli enklare där. Historien berättas av två kvinnliga sångare och fyra manliga. Rob Rock, Russel Allen och Elize Ryd sjunger på flest låtar, tillsammans faktiskt på många av dem också, men avslutningen har Tolkki lämnat till power metalens förlovade röst - Michael Kiske - som ror hem denna skiva lite på samma sätt som han rodde hem Tolkkis 'Hymn To Life', även om han inte sjöng avslutningsspåret den gången (men avslutningsspåret var en stråkförsedd variant av den låt Kiske sjungit tidigare). Personligen tycker jag dock inte Kiske blir någon form av ljus i slutet av tunneln för projektet har så pass duktiga sångare hela vägen och vill man ha skivans bästa sångspår så rekommenderar jag Shine där Elize Ryd och Sharon Den Adel sjunger duett. Änglar till tonerna av power metal-harpor! Dessutom tycker vissa att Kiske använder för stor vibrator (förlåt, vibrato) i låten och det är väl kritik som är befogad, men kanske lite överdriven.

Skivan som sådan tycker jag är välgjord på alla sätt och vis. Produktionen håller bra kvalité med bra ljud, bra mixning och högkvalitativ känsla. Låtmässigt tycker jag också skivan känns välgjord med bra bredd på låtarna, spännande låtuppbyggnad och helt klart en bit ur linje med mycket annat i genren, på ett mestadels positivt sätt. Att jobba med rätt personer gör väldigt mycket för ett projekt och till skillnad från Sammets Avantasia tycker jag Tolkki gjort rätt som jobbat med en mindre grupp musiker och sångare som istället alla håller extremt hög kvalité och inte skriva in folk i roller bara för det är kända namn som knackar på dörren. Ryd, Allen och Rock som sjunger de flesta av låtarna (tillsammans medverkar någon eller alla av dem på nio av de tio spåren - Ryd 5st, Rock 6st och Allen 3st) är tillsammans med de andra tre fantastiska musiker och deras sång lyfter skivan eller ibland vidhåller kvalitén då Tolkki blivit lite väl kreativ med sina låtar. A World Withous Us är t.ex. lite småknepig och hade det inte varit för sånginsatsen tror jag den lätt kunnat sänka skivan lite.

Instrumentalt tycker jag skivan på det stora hela är väldigt välgjord men det är här Tolkki kan ha spelat ut sina kort lite väl okonventionellt ibland. Vissa partier tycker jag Tolkki tar oförutsägbarheten lite väl långt och i andra spår är det nästan som att han tittat på sina gamla Stratovariusspår och tänkt "vad funkade bäst?" och sedan tagit smörpappret, lagt det ovanpå nothäftet och ritat av precis hur han gjorde dem låtarna. Det enda han sedan ändrat är att lägga på en lite småtokig keyboardslinga på låten och voila - We Will Find A Way och även To The Edge Of The Earth har blivit till!

Som helhet tycker jag ändå att 'The Land Of New Hope' är riktigt bra och även om det kanske saknas låtar som kommer gå till historien på den är det en jämnhög kvalité över dessa 51 minuter och jag tycker faktiskt det är mestadels roligt att Tolkki försökt hitta på någonting annorlunda med den så urvattnade power metallen. Han lyckas inte i alla låtarna, men han har manskapet att ändå ro hem en hygglig insats och skivan känns därför som den hör hemma en bit över medel. Det är inte perfekt, men vi får hålla hoppet vid liv!

HHHHHHH