Stonelake
Monolith

Jag blev medvetandegjord om detta band först för någonstans ett och ett halvt år sedan då jag fick deras senaste album Marching on Timeless Tales som är en lite tyngre powermetalhistoria. Det albumet var en positiv överraskning på många sätt, inte bara att det var ett så pass bra album, det hade ett schysst skivomslag och kändes som en produkt av ett starkt och bra band. Nu en stund senare har jag fått ett nytt album från detta band och inte helt förvånande finns det en viss förhoppning av något kompetent och kanske lite mer individuellt än det senaste albumet, det finns ingredienser för något spännande men dessa ska förstås blandas och tillredas på ett lämpligt sätt för att det skall fungera. Det ska dessutom gärna ha ett bra synintryck vilket jag inte tycker att detta album har, omslaget är mörkt och känns allmänt ganska tråkigt och intetsägande.

Det är dock vad som finns innanför omslaget som spelar roll och där finns en tyngre power metalvariant där de använder sig av rikligt med keyboards och en del progressiva strukturer, ofta i ett midtempoutförande. Sångaren är väldigt bra tycker jag och hans röst känns alldeles excellent för den här typen av musik, riffen är tunga och varierade precis som keyboards och sådant. Albumet som helhet känns dock inte lika varierat av någon anledning, jag tycker att det tenderar till att flyta samman till en stor massa med tunga riff och poppiga keyboards trots att ingen av låtarna egentligen byggs på det sättet. Produktionen är majestätisk och är väl tillsammans med bristen på utstickande låtar den tydligaste skillnaden mellan detta album och dess föregångare, det förra albumet hade en tunnare ljudbild men också en mer nyanserad sådan. Jag är inte så säker på att den här fetare produktionen verkligen är till fördel.

Det här albumet känns som ett par steg tillbaka jämfört med föregångaren och jag tror inte att det beror på de två utbytta medlemmarna utan att låtmaterialet inte är bra nog. Det känns som att de lite grann alibiskrivit låtarna för att få ut ett nytt album och därav skapat ett välljudande men ganska slätstruket album som visserligen utan problem klarar godkänt på grund av den höga kompetens med vilken det är inspelat och att låtarna trots allt är okej. Dock är det ingenting som kommer att gå till världshistorien, det känns lite sömnigt och en aning inspirationsfattigt.

Nu kanske du tolkar det som att jag inte gillar detta album, det är fel för att jag tycker att det är ett bra album men i jämförelse med föregångaren är det en besvikelse och det känns dessutom som att det skulle kunna ha varit så mycket mer om de bara lagt manken till och skrivit bättre låtar för här får vi halvdana låtar så snyggt producerade att de känns hyfsat bra. Därför vill jag beskriva Monolith som ett hyfsat bra album, knappast ett ni borde skaffa om ni redan äger föregångaren men det skadar ju inte att titta lite närmare om ni ändå gillar bandet.

HHHHHHH