Spineshank
Anger Denial Acceptance

Förra året släpptes Spineshanks fjärde album och jag ber om ursäkt för att ni inte fått vår recension tidigare, men här är den i alla fall.

Spineshank spelar melodiös dödsmetall och de gör det jäkligt bra också. De har ett något tyngre sätt att spela på jämte många av sina moderna konkurrenter utan att skena iväg till de där riktigt hårda bandens regioner. 'Anger Denial Acceptance' känns som en själssökande skiva som gräver en hel del i det mänskliga beteendet och det har tagit dem nio år från förra skivan (och ett uppbrott) att komma till denna själsökan. Ljudbilden är hårdare nu och det hör man nästan omedelbart då Johnny Santos vrålar ut ett mörkt WOOOOOAAAAAA så fort skivan börjar, något han också återkommer till ett antal gånger under skivan. Sången varvar annars klarsång med vrålsång ganska fritt i mer eller mindre alla låtar med viss övervikt av klarsång.

Skivans 13 spår tar knappt tre kvartar att spela igenom i det känns som lite i längsta laget för en skiva som inte är mer varierad än denna, men inte för långt och den är trots allt någorlunda varierad med låtar som spänner från lungt pianoklinkande till närmast metal core-tunga tokattacker på instrumenten. Överlag tycker jag annars de hittat en fungerande balans mellan det riktigt hårda och mindre hårda och det är väl egentligen bara basen som riktigt dunkar på non stop. Balans är annars något som albumet försöker hitta i sin lyrik också, det stora temat för skivan är att handskas med förlust och hur vi normalt sett tenderar till att hamna i olika stadier av ilska, förnekelse, sorg och så vidare i samband med dessa, för att slutligen - förhoppningsvis - acceptera det och gå vidare. Huruvida detta verkligen återspeglar sig i bandets musik eller ej låter jag vara osagt, men det är ett intressant tema om inte annat.

Anledningen till att jag valt att ändå recensera den här skivan trots att den släpptes för nästan ett år sedan är för att jag tycker det är en skiva ni borde ge en chans. Det är en riktigt bra skiva med hård melodiös dödsmetall och den har väldigt mycket dödsmetalliska kvalitéer för den som gillar den här typen av musik. Jag finner det oerhört lätt att digga med till detta med både huvud, axlar, knän och tår. När de dessutom går från de vrålhårda I Am Damage till lugna pianoplinkande Ploratio Morbus känner jag också att även om skivan till största del är ganska lik sig själv så klarar bandet åtminstone av att ta sig genom hela spektrat med bravur för det är egentligen ingenting på 'Anger Denial Acceptance' som känns undermåligt.

Det är inte en av årets bästa dödsmetallskivor, men det är en av fjolårets bästa. Det är bara synd att jag inte kom till att recensera den tidigare.

HHHHHHH