Q.Age
Stop the Clocks

Stoppa klockorna! Här kommer Q.Age. 'Stop The Clocks' är bara dryga 39 minuter kort och det känns faktiskt som någon stoppat klockorna när man spelar skivan för skivan tog slut förbryllande fort, tycker jag!

Skivtiteln får mig mest att tänka på filmen Dark City men varken låttitlar eller skivomslaget ger några sådana känslor. Inledande Still I'm Sad sätter istället en helt annan ton med en något emo-betonad rockmusik i de något tyngre regionerna. Det här är Q.Ages andra album och du behöver inte känna någon panik för att du missade den första för det var du definitivt inte ensam om och den utgjordes av musik som kanske inte känns allt för spännande för Halloweds läsare men denna andra skiva tycker jag inte du ska missa om du har någon form av tycke för denna form av tyngre rock.

Hela projektet är en fyra album stor historia som ska symbolisera upphovsmannen Cosmin Maricas tolkning av de fyra årstiderna baserat på hans egna liv och upplevelser. Skillnaden mellan del 1 och denna är både stor och påtaglig men det finns stora skillnader även i materialet på denna skiva. Det finns med andra ord inga större garantier för att du kommer gilla vare sig det ena eller andra bara för att du gillar något på 'Stop The Clocks' men det finns ändå en röd tråd i materialet och letar du upp lite av det som finns att tillgå från första skivan på Internet kommer du nog även att märka att det finns vissa likheter mellan denna och första delen också - om än att dessa likheter är små.

'Stop The Clocks' har måhända tagit sig en viss vändning kontra 'Songs For Your Lonely Island' som påbörjade denna kvartett skivor för ett par år sedan, men det har inte stoppat bandet på något sätt. Cosmin Marica är bandets enda kvarvarande medlem efter spektaklet som skedde i samband med debuten då bandets dåvarande manager lockade sångerskan Senta Studer på villovägar från Q.Age och det är mycket den helt nya sången som förändrat bandet för en ny röst innebär att musiken behöver anpassas till denna. Resultatet av förändringen är att musiken blivit hårdare och även lite snabbare. Pianoballaderna som kunde höras ganska ofta mellan varven på 'Songs For Your Lonely Island' har reducerats till ett fåtal här men de det märks desto tydligare när de kommer, som t.ex. Mountains som följer skivans i mitt tycke bästa låt - Stand Up.

För att vara en skiva som ska representera våren - en tid av liv, växtlighet och rörelse är den här skivan väldigt mörk, tycker jag. Bra, absolut, men dyster. Första skivan som skulle representera vintern var mer melankolisk, men kändes ändå inte lika dyster i mina ögon. Mot slutet kommer lite durigare låtar och även tempot känns som det stiger successivt efter Mountains. När skivan tar slut på den 40:e minuten känns det verkligen som att slutet smyger inpå en och plötsligt bara är där. Jag antar att poängen är att fortsättningen med sommarskivan som kommer näst ska kännas mer naturlig än att de bara avslutat allt för att sedan börja om igen på ruta ett med ruta tre.

Så, slutsatser? Någon? 'Stop The Clocks' är bra, inget snack om den saken och känslofylld, rik på referenser och ramar samt saknar uppenbar struktur utan att bli kaotisk. Det är ett spännande äventyr som Q.Age bjuder på och som jag sa i början tycker jag inte någon som gillar tyngre rock bör missa det.

HHHHHHH